gemenerochversaler.blogg.se

Fakta/ verklighet

Jag har använt mig av en del fakta om hur det var på 1900-talet, till exempel kollade jag upp hur det var i Sverige under den tiden med hjälp av böcker, jag läste lite på ne.se och jag fick också en del inspiration från Emil i Lönneberga. Eftersom jag skriver om en tjej som blir bortgift ville jag för det första kolla upp när och om ungdomar blev bortgifta i Sverige, och hur det i så fall gick till. Dessutom ville jag veta vilka namn som var ganska populära under 1890- och 1900-talen, så att namnen jag valde på mina personer var trovärdiga.

Till skillnad från Per J Anderssons bok är min huvudperson inte verklig, vilket gör att jag kunde hitta på mycket, medan hans funderingar mer handlade om formen på berättelsen. Han kunde dock ta reda på exakta fakta och en exakt verklighet i Indien, vilket jag inte har kunnat göra eftersom jag inte kan resa tillbaka i tiden, även om jag har försökt hitta fakta på internet och i böcker. Om jag hade skrivit om andra världskriget till exempel, hade det förmodligen varit lättare att hitta mycket fakta, eftersom det finns väldigt många böcker och mycket information om denna tid. Men hur kom jag fram till min idé? Precis som Anna Fredriksson hade gått runt och funderat mycket på styvfamiljer, har jag gått runt och funderat mycket på det här med bortgifte. Så när vi skulle skriva en historisk roman tänkte jag mycket på historiska händelser som jag tycker är intressanta, till exempel andra världskriget och 50-talets Sverige. Jag tycker konflikten mellan rika och fattiga är intressant, och så tänkte jag på hur man kan få fram detta och så vidare, och till sist hade jag idéen om bortgifte i 1890-talets Sverige. Så min idé växte fram efter hand, dock visste jag inte vad jag skulle ha för inre konflikter och så vidare. För precis som Jan Arnald sa i sin artikel; ”...jag tänkte att jag ville skriva om det där, men jag visste inte hur.” Det var samma sak för mig, för jag ville skriva om bortgifte på något sätt, men hur? Jag kunde ju inte bara skriva om det, utan jag ville ha en större konflikt. 

Miljön

Exempel på speciella miljödetaljer från denna tid är bland annat husen, med farstutaket som Heidi kliver ner på. Även sådana saker som att deras piga Emma står och diskar för hand är viktigt, eftersom de tar in vatten från brunnen. Framför allt tror jag att just personerna är viktiga för att visa vilken tid det är, eftersom de lever i miljön. Till exempel kläderna de har på sig, och kanske även sättet de tänker på och pratar. Att Heidi och hennes familj har pigor och drängar är också viktigt för att förstå vilken tid det är.

Man får också veta att de har en vagn, och därmed förmodligen ingen bil trots att de är ganska rika. Det visar att vi är ganska långt bak i tiden. Jag fick många av mina idéer om hur det ser ut hemma hos Heidi från Astrid Lindgrens ”Emil i Lönneberga”, eftersom den utspelar sig i början på 1900-talet. Då åkte de med häst och vagn, de hade en soppskål, de gick till kyrkan om söndagarna, de hade husförhör (vilket försvann efter sekelskiftet 1899-1900), de lagrade mat på ett visst sätt och så vidare. Lite sådana saker är avgörande för att man ska förstå vilken tid det handlar om. I min roman skulle jag dessutom ha kunnat baka in fler detaljer längre fram.

Första meningen

Min första mening är ”jag visste att det hade varit på gång ett bra tag nu”, och denna mening har jag för att fånga läsarens intresse. Jag tycker att den meningen kan fånga intresset genom att man ställer sig en del frågor: till exempel ”vad hade varit på gång ett bra tag?” och ”hur visste personen det?” och så vidare. Dessutom ville jag att den första meningen skulle leda in på nästa mening och nästa stycke på ett bra sätt, så att det känns som om meningarna hör ihop. Då blir det ett bra flyt i texten, och det blir svårare att sluta läsa. Så jag ville att läsaren direkt skulle hamna i situationen, och även att man skulle förstå lite hur Heidi är som person.

Gestaltning

Framför allt känslor försöker jag få fram genom gestaltning, till exempel:

”Vi satt vid köksbordet den kvällen då det hände. Jag, min mor, min far och Henrietta: den enda av mina syskon som fortfarande bodde hemma. Emma hade precis dukat undan soppskålen och allt porslin, och stod nu och diskade så tyst som möjligt.”, ”Mitt hjärta stannade och mitt andetag fastnade i halsen; jag visste det. Jag hörde en tallrik plumsa ner i diskvattnet, innan Emma började slamra högre med porslinet och besticken än tidigare. Henrietta var istället den som fick ge den önskade reaktionen.” Först står det att Emma försöker diska så tyst som möjligt, och då förstår man att hon inte vill dra uppmärksamhet till sig, men i det andra exemplet står det att hon börjar slamra högre med porslinet och besticken än tidigare efter att hon tappade en tallrik i vattnet. Då kan man förstå att hon har tjuvlyssnat (eftersom hon tappade tallriken av förvåning), och kanske även att hon är generad över att de förstod att hon tjuvlyssnade. Dessutom kan man förstå vad Emma har för ”ställning” i Heidis familjs hem, eftersom Emma diskar istället för att sitta med vid köksbordet när familjen pratar.

”’Ska du gifta dig?’, sa Johan så utan förvarning att jag nästan trillade av stenen jag satt på. Jag hade fortfarande lyssnat efter nästan ohörbara ljud inne i skogen, och var inte beredd på hans klara röst så nära mig.’Vad är det med det då?’, sa jag onödigt hårt och medan jag rätade på ryggen skakade jag bort vatten från mina händer.”Av sammanhanget förstår man att hon först blir förvånad över frågan, men när hon svarar är hon irriterad och tycker att han lägger sig i saker han inte har med att göra.

Dialog

Jag försöker tänka mycket på sådant som att det är viktigt att dialogen för handlingen framåt och att den ska kännas naturlig. Det är svårt, eftersom dialogen inte heller får bli för talspråklig. Dock tycker jag att det är svårt att få till det som många författare, till exempel Mats Kempe och Michela Murgia, får till i sina berättelser, att dialogen säger så mycket mer än vad som faktiskt sägs högt, men när man funderar och reflekterar så förstår man mer. Jag tycker att dialogen är bland det intressantaste i en berättelse, för den avgör mycket och kan visa hur personer är utan att man behöver skriva det rakt ut. Från början hade jag nästan bara direkt dialog med citationstecken, men ofta är det indirekt tal i texter också, så jag har försökt använda mig av det med. Till exempel: ”’Synd att man inte är tillräckligt rik för de där snobbarna’, suckade den andre. ’Annars ska väl den yngsta snart gifta sig också.’ En av gestalterna instämde, och sedan sa han med lägre röst att de måste fortsätta. Den andre personen verkade nicka, och de trampade iväg genom skogen.”. Kristin Marja Baldursdóttir gör det här med indirekt tal på ett snyggt sätt, men jag tycker det är ganska svårt eftersom jag inte har gjort det så mycket. Det är därför något jag kan öva på när jag skriver texter i fortsättningen.

Om man bara har direkt tal, alltså bara vad personerna säger och inget om vad som händer runt omkring, kan det också bli ganska enformigt och platt att läsa. I den delen då Heidis föräldrar berättar för Heidi om att hon ska gifta sig, hade jag mest bara med vad de sa först, men efter hand lade jag till mer och mer detaljer för att scenen skulle kännas mer levande. Till exempel: ”’Vi har pratat med Erik Andersson från byn’, fortsatte far, med en knappt märkbar skärpa. Som för att stoppa mig från att säga någonting. ’Och han har bett om din hand.’ Mitt hjärta stannade och mitt andetag fastnade i halsen; jag visste det. Jag hörde en tallrik plumsa ner i diskvattnet, innan Emma började slamra högre med porslinet och besticken än tidigare. Henrietta var istället den som fick ge den önskade reaktionen.’Åh, han är så stilig’, sa hon och slog ihop händerna.” Delen då Heidi uppmärksammar Emmas diskande är för att när man gör någonting är man kanske inte helt och fullt koncentrerad på det som kanske är mitt framför en, man har ofta inte ett tunnelseende, utan man reagerar ganska mycket på det som händer runt omkring en.

Historiens början

Vi kommer in i berättelsen där huvudpersonen Heidi precis har fått reda på vem hon ska gifta sig med, och när hon för första gången verkligen pratar med Johan. Detta ville jag ha med för att man direkt skulle komma in i konflikten och förstå en del om vad det handlar om. Första kapitlet är viktigt för att man ska orka fortsätta läsa, och då är det bra om det händer ganska mycket redan från början: in media res. Dock börjar jag inte helt mitt i heller; jag funderade ett tag på att börja när Johan och Heidi redan var kära och sedan göra tillbakablickar, men jag tyckte att det skulle vara intressant att börja historien när Heidi och Johan börjar prata med varandra lite. Om man får följa med från början i deras relation kanske man får ett annat sorts förhållande till dem, man kanske ”lär känna dem bättre” då. Om jag hade börjat mitt i, när Heidi och Johan redan var kära, hade det kanske blivit spännande, men det kan vara så att man inte hade känt samma känslor för dem och deras situation då eftersom man inte hade varit med från början och vetat vad de hade gått igenom (även om man skulle fått reda på det senare). Men som jag nu skrev, tänker jag att det ändå skulle bli en del tillbakablickar så småningom i romanen, från tiden då Heidi föraktade tjänstefolket.

Framsidan

Först och främst har jag titeln ”Under månen” eftersom det är ”under månen” som Heidi och Johan pratar på riktigt för första gången (det som händer i kapitel 1). Utöver det så träffas oftast Johan och Heidi på nätterna, eftersom alla andra sover då. Därför kan man säga att deras värld är under månen, istället för under solen. Dessutom vill Johan se månen från någon annan plats i världen, och därför tyckte jag att titeln ”Under månen”, passade ganska bra. Det är också därför jag har en bild på en måne och en mörk himmel på omslaget. Dessutom är det en ganska ledsam berättelse, och därför passar det bra med en mörk framsida. Jag funderade på ett annat omslag från början: med en åker, en ensam skepnad på den och sedan en måne på himlen. Dock hittade jag ingen riktigt bra bild som stämde in på de kraven, så jag tänkte att den bilden jag till slut valde var den bästa. I och med att jag har den framsidan som jag har, så ville jag att man skulle känna att man såg samma sak som Heidi såg när hon står på åkern i det första kapitlet. Då kan man kanske också känna att det är en ”jag-berättelse”. Om det hade varit en skepnad på en åker kan det vara så att man hade fått känslan av att det var en berättelse berättad ur tredje perspektiv (vilket jag också hade tänkt från början, se fråga 9). I responsen fick jag höra att hon nästan kunde se miljön runt omkring det som är på omslaget, vilket jag tyckte var bra. Då får man som läsare själv fylla i hela bilden med sin fantasi.

Placeringen av den ljusa texten ”Under månen”, passade ganska bra just under månen, så där valde jag att sätta den. Jag tycker också att det var snyggt att ha texten vid det lilla molnet. Titeln ”Under månen” får betydelse både bokstavligt på framsidan och metaforiskt i berättelsen. Stilen jag har valt, ”Nanum Myeongjo”, tycker jag är väldigt fin och dessutom har den små ”fötter” som får bokstäverna att sitta ihop mer och därmed gör det lättare att läsa. Jag valde ljusgråa bokstäver för att de skulle synas bra, men de är inte helt kritvita, för när jag provade det så blev det lite för stark kontrast. Och för att minska kontrasterna nu, så sänkte jag bildens opacitet till 90%. Jag också skrivit mitt namn på framsidan, för författarens namn står alltid på framsidan på ”riktiga” romaner.

Från början hade jag baksidestexten och framsidan på samma sida, för jag hade tänkt vika papperet på mitten och gjort en liten bok. Problemet var bara att skriva ut själva kapitlet så att det blev ett häfte, så därför skrev jag ut hela A4-papper istället. Jag funderade också på att ha en framsida i liggande A4-format, och en baksida i liggande A4-format, just för att få både en framsida och en baksida. Då blir det inte riktigt lika snyggt, men eftersom jag inte vill ha baksidestexten på framsidan så får det bli så. Jag har kapitlet på liggande A4 med två spalter, för att det ska se ut som riktiga boksidor. Jag har stilen Times New Roman, storlek 12, eftersom det är en stil som är enkel och behaglig att läsa.

Ändringar

Första meningen är något jag har ändrat flera gånger. Innan jag valde den första mening, och det första stycke, som jag har nu, hade jag en liten beskrivning där Heidis mamma frågar sin dotter vad det ska bli av Heidi medan hon sätter upp hennes hår, och att Heidi spelar lite piano, mot sin vilja men på order från sin mamma, och hur Heidis far behandlar drängen. Detta hade jag med för att visa hur de levde och dessutom ge en vink om Heidis upproriska tankar. Dock blev detta lite ”långsamt” och inte riktigt som jag ville ha det, så jag tycker att den första mening jag har nu är lite mer effektfull och intresseväckande. Dessutom kommer det jag ville säga i min förra inledning fram ändå, senare i kapitlet.

Så jag har ändrat min inledning en massa gånger, men också vad som ska hända. Jag ville göra anspråk på ännu en konflikt i min berättelse under första kapitlet, som hade en liten betydelse för stunden men som får en annan betydelse senare i berättelsen, och därför placerade jag de två männen i skogen den där natten. De två männen var inte där från början, istället hade jag en annan konflikt, men jag tyckte att den som jag har nu kan bli mer intressant, spännande och hemlighetsfull. Dessutom, när jag har redigerat min text, har jag till exempel försökt tänka på att lägga in mer gestaltningar, förbättra formuleringar, hitta synonymer till ord och inte upprepa samma ord för ofta. Till exempel, i följande stycke la jag till lite vad Heidi såg på vägen till åkern: dels för att man skulle få en mer tydlig bild av vilken tid det var, och dels för att det skulle bli en bättre övergång från stycket ovanför. ”Jag gick långsamt över gräset, förbi hästhagen och ladugården, förbi vagnen som vi alltid brukade åka i till husförhöret om söndagarna, förbi tjänstefolkets stuga och vidare in i en skogsdunge innan jag till slut kom fram till mitt mål: åkern.” För att få mer djup i scenen har jag också försökt få med avgörande detaljer runt själva huvudscenen som utspelar sig, som jag nämnde innan i samband med frågan om dialoger.

Jag har också ändrat berättarperspektiv i min historia, för först hade jag tänkt skriva i tredje person, ur Heidis perspektiv. Men jag tycker att det är ganska spännande att skriva i jag-form eftersom man ”i verkliga livet” faktiskt inte vet vad andra känner och vad som händer där man inte är om inte någon berättar det för en. Samtidigt hade det varit intressant att skriva i tredje person, för då hade jag kunnat kommentera vad Johan tänkte och kände och ge någon kryptisk ledtråd om vad männen hade för avsikter. Jag har också funderat lite över tiden, om jag skulle skriva i nutid eller dåtid. Jag bestämde mig hur som helst för dåtid, eftersom jag ville att Heidi skulle kunna kommentera händelseförloppet litegrann. Senare i berättelsen skulle jag då till exempel kunna skriva: ”jag visste det inte då, men fem månader senare skulle...”.

Nu har vi skrivit två dikter, en bunden och en obunden, och här är mina reflektioner kring dikterna.

Ämne

Mitt övergripande ämne är svaghet. I den ena dikten är den svaga personen beroende av någon annan människa för att klara sig, vilket man kan se i meningarna ”Famlar efter någon att ta tag i/ Men ingen hand sträcker sig efter dina långa fingrar” och ”Vi lever i en värld där alla bryr sig/ men ändå inte alls bryr sig”. Personen i ”Miljontals delar” hittar styrka i sig själv någonstans mitt i dikten, och det märks genom personens sätt att se på situationen.  Det kan ge en tankeställare, att man själv kan inse att man kan behandla svaghet på två olika sätt, och att det är man själv som mest påverkar hur ens liv ser ut. Jag tycker också att det blir en ganska bra effekt och snygg kontrast mellan dikterna, för den ena dikten är ganska deprimerande, medan den andra avslutar mer positivt.

Fri form vs bunden form

Jag tycker bäst om att skriva dikt i fri form, för då är man just det: fri. Jag skriver ofta korta, lite småpoetiska, texter om känslor och olika händelser, och om jag hade lagt till radbrytningar och ändrat språket lite i de texterna hade de blivit som dikter istället. Att nu skriva ungefär sådana texter och jobba med radbrytningar och bryta mot språkriktighetens regler gav andra effekter, vilket var roligt! Jag gillar också att skriva i fri form för då kan man använda sig av vilka ord man vill, utan att behöva ta hänsyn till stavelser, rim eller så, vilket jag tycker är skönt, eftersom man då kan ta just de orden man vill ha istället för de som passar bäst. Samtidigt blir det väldigt snyggt med rim och andra bundna dikter om man får till det. Om man skriver i bunden form har man ett visst antal stavelser eller rader på sig, vilket kan bidra till att man lyckas hålla en röd tråd i dikten. Skriver man en fri dikt kanske man skriver för långt så det bara blir rörigt. Å andra sidan kunde jag känna att jag lade till vissa meningar bara för utfyllnadens skull när jag provade på att skriva en bunden dikt i mitt tema, medan jag i den fria dikten kunde sluta när jag kände att det passade.

Bunden form - rim

Jag har valt att skriva en dikt med rim som bunden dikt, eftersom rim kan bli väldigt snyggt om man får till det. Dessutom ville jag verkligen prova på att skriva en dikt med rim. I ”Miljontals delar” har jag fyra rader i varje vers, och jag rimmar såhär: ABBA, CDDC osv. Jag hade tänkt rimma varannan rad först, men jag ville rimma på något sätt som jag inte provat på innan, plus att det passade bra med det upplägget i den dikten. Jag funderade på att skriva en haiku eller sapfisk vers eftersom det ar väldigt roligt, men det var också jättesvårt, och det blev aldrig riktigt bra eftersom jag inte riktigt fick in vad jag ville säga i de formerna. Jag tycker att rim är svårt, eftersom man måste ha bra rim som passar så man inte bara skriver en mening för att få in ett halvbra rim (något som lätt händer för mig). Så det var lite av en utmaning!

Radbrytning

Jag tycker att radbrytningen skapar en extra effekt i ”Trasig” med ”Reser dig/ Snubblar”, eftersom det är så få ord på varje rad. Dessutom, om jag hade haft det såhär: ”Reser dig, snubblar”, så hade det kanske inte gett samma effekt eftersom läsaren inte hade gjort samma paus då som man gör när man hoppar ner en rad. Överlag tycker jag att radbrytningen i min dikt ger mest effekt där meningen fortsätter på nästa rad, som i ”Vi lever i en värld där alla bryr sig/ men ändå inte alls bryr sig”. För egentligen hade jag bara kunnat fortsätta på samma rad, men i och med radbrytningen blir det en annan sorts paus, och också snyggare utseendemässigt. 

Rim, rytm, vokalväxlingar, vokalklanger...

I ”Miljontals delar” har jag rim, vilket gör att det blir en bra rytm och det låter bra. Med rimmet ville jag att budskapet skulle förstärkas och komma fram på ett annat sätt. I min andra, fria dikt, har jag enbart använt mig av ord som gör att det låter bra, alltså någon form av rytm. Vissa ord låter bra i ett visst sammanhang, medan ett annat inte alls passar, eftersom ord och meningar inte klingar på samma sätt, vilket kan bero på vokalväxlingar och så vidare. Jag har inte tänkt särskilt mycket på hur vokalklanger och vokalväxlingar har påverkat min dikt, utan mer tänkt på rytmen så att det låter bra och blir flyt. Jag ville att läsaren skulle kunna läsa dikten utan att behöva stanna upp och tänka att det låter konstigt. Jag ville att läsaren mer skulle fundera över innehållet och känna någon känsla.

Bildspråk

Först och främst har jag använt mig av kontraster mellan dikterna genom att jag behandlar ämnet olika (att den ena dikten avslutar mer positivt och den andra mer deprimerande). Sedan har jag mest använt mig av metaforer. Genom att använda mig av metaforer ville jag dels göra ämnet lite mer öppet, att man själv kan få tolka saker som ”låsa upp det som blivit låst” och ”skrapar dina bara knän på den hårda vägen”. Det gjorde jag också för att om två personer läser dikten så kan de tolka den lite olika, vilket gör att den kan bli mer personlig för alla. Hade jag skrivit mer konkret så kanske läsaren hade fått facit på dikten, och det ville jag inte. Jag har också använt mig av en epifor i slutet av ”Trasig”: ”Vi lever i en värld där alla bryr sig/ men ändå inte alls bryr sig”. Jag har också använt mig av personifikation: ”En själ som stänger sig inne/ men skriker efter att få komma ut”. Med bildspråk bli språket också mer levande och man minns dikten, och därmed budskapet, bättre.

Språkriktighet

Precis som i många andra dikter, och texter, så är det ofta inte fullständiga meningar i mina dikter. Till exempel ”Skrapar dina bara knän på den hårda vägen/ Reser dig/ Snubblar”. Det är för att få bort ord som egentligen inte tillför någonting. Ibland har jag tagit bort subjektet i en mening, till exempel ”vill stå med rak rygg”, för att göra det mindre personligt. Dessutom har jag inte stor bokstav och punkt överallt där det egentligen ska vara det, eftersom läsaren och radbrytningar gör det jobbet. Jag har också satt ut kommatecken i meningar som inte är fullständiga, till exempel ”Utstött, skadad, märkt/ Tomma ögon, nariga läppar, brustet hjärta”. Genom att inte skriva med alla ord så att det blir fullständiga meningar, ger det effekter, och läsaren kan ändå förstå vad som menas om det behövs. Om läsaren inte förstår, så kan det bidra till diktens ”hemligheter”, och ge läsaren något att fundera över. I responsen pratade vi lite om det här med att bryta mot skriftspråkets normer, om budskapet kommer fram ändå, och vi pratade om att det nästan kommer fram bättre ibland om man bryter mot skriftspråkets normer eftersom det då inte blir lika många onödiga ord som kanske tar fokus från de väsentliga orden.

I dikter funkar det verkligen att experimentera med språket, men om man ska skriva en artikel ska man skriva ganska formellt och objektivt. Därmed är det bra att hålla sig till skriftspråkets normer, men i reportage, krönikor, noveller och romaner kan man experimentera och leka med språket lite mer eftersom det kan hjälpa till att skapa effekter, kontraster, förtydliga något och så vidare. Det blir också lite mer likt talspråket, och det är bra när man skriver inre monologer och dialoger i till exempel noveller. I min novell ”Hoppet” bröt jag mot språkriktighetens normer flera gånger. I den här meningen: ”Hans grepp var hårt runt mina armar, hans blick borrade sig djupt in i mina ögon.”, har jag till exempel satt kommatecken mellan två huvudsatser, och jag har ofta ofullständiga meningar, eftersom det är så man pratar. Till exempel: ”‘Polisen’, sa Lucas sammanbitet. 

Mina ögon blev stora. 

’Va? Nej! Stanna!’”

Det finns till exempel böcker som enbart består av dikter, till exempel ”Vad mina vänner inte vet” och ”Vad min flickvän inte vet”. När vi läste andra författares dikter märke man tydligt att många av språkriktighetens normer bröts. I ”Kylan” av Bruno K. Öijer till exempel, hoppas subjektet över ibland, och det finns inga skiljetecken eller versaler. ”gnistor” och ”carpe diem” (båda skrivna av Charles Bukowski) är två långa dikter, och blir nästan som noveller. I dikterna är meningarna ofta ofullständiga, och innehållstomma ord och skiljetecken utesluts. Till exempel ”men/ ingenting berörde oss/ någonsin/ inte de lortiga/ flagnande väggarna/ inte ljuden av borrarna/ eller klingor som skar/ genom metall/ inte gnistorna” (ur ”gnistor”) I alla tre dikterna gör man pauser tack vare radbrytningen, och då behövs varken stora bokstäver eller skiljetecken. Om jag hade skrivit min novell i en diktliknande stil och brutit mer mot skriftspråkets normer, hade den kunnat ge andra effekter. Till exempel hade läsaren kanske själv fått reflektera mer över vad novellen handlar om och vad som egentligen händer i den.

Diktens utseende och placering på papperet

Först hade jag bara en vit bakgrund med dikterna på varsin sida om mitten på ett liggande A4-ark. Jag ville dock ha en bild, så jag satte in en bild på sprucket glas i bakgrunden. Jag tycker att det blev snyggt, så jag bytte färg till vit på dikten ”Miljontals delar”, och dikten ”Trasig” är lite gråtonad, dels för att passa ihop med bakgrunden och dels för att personen i dikten är blyg, trasig... det speglar alltså den personens personlighet. Vitt passade bra på den andra dikten för den är lite ljusare känslomässigt. Times New Roman passade bra till den dikten, eftersom det är lätt att läsa med tanke på bokstävernas små ”fötter”. I min andra dikt har jag använt Apple LiSung, eftersom bokstäverna i den stilen dels har dessa ”fötter”, men framför allt för att bokstäverna är ganska smala, och jag ville ha en stil som speglade personen lite grann. Jag har lekt mycket med opaciteten i bilden i bakgrunden, eftersom jag ville att båda dikterna skulle synas så bra som möjligt, och även färgen på texten. Dessutom har jag funderat en del på om den korta dikten skulle vara på höger eller vänster sida om mitten eftersom det kanske hade varit bra att avsluta med den lite mer positiva dikten, men jag kom fram till att det såg bäst ut att ha den korta dikten på vänster sida. Jag hade också en annan bakgrund först med en annan spricka i glas, med båda dikterna i svart text, men jag tycker den andra bilden, som jag har nu, passade bättre. Jag valde en bild med en spricka i eftersom att i båda dikterna är personen svag, trasig.

I både dikterna förlängde jag radavståndet för att det inte skulle se så hoptryckt ut och för att det skulle bli lättare att läsa. I ”Miljontals delar” har jag förstorat texten med 0,2 efter varannan rad, så jag börjar på 11,5 och slutar på 12,9. Det kanske inte syns jättetydligt om man inte tänker på det, men jag ville ändå ha den skillnaden för att visa på att personens självkänsla och självförtroende ökar: personen vågar ta mer plats. I den andra dikten funderade jag mycket på storleken på stilen, men bestämde mig för en storlek som såg ungefär lika stor ut som stilen i början på den andra dikten för att visa att de börjar på samma sätt men sedan utvecklas olika. I dikternas utseende funderade jag också lite på skiljetecken och stor bokstav. Jag har inte använt mig av punkter, utan istället får läsaren och radbrytningen bestämma när meningarna börjar och slutar. Något som uppmärksammades i responsen var att dikten ”Miljontals delar” liknar en pil på sätt och vis, eftersom den är smal i början, men att raderna blir längre och längre och på mitten vänder det. Detta var ingenting jag hade tänkt på när jag skrev dikten, men i efterhand tänkte jag att det också kan bidra till diktens budskap utseendemässigt; att personen i dikten är på väg framåt.

Respons

I min första dikt: ”Trasig” fick jag synpunkten att de två sista meningarna: ”Vi lever i en värld där alla bryr sig/ men ändå inte alls bryr sig” var lite störande, som om jag bara hade råkat upprepa ”bryr sig” i båda raderna. Jag funderade på att ändra det, men jag ville ändå inte riktigt göra det. Själv tycker jag att det är en ganska bra epifor när jag upprepar två ord som får två helt olika betydelser. Jag tycker därför att det var medvetet gjort. Det hade kunnat se mer medvetet ut om det hade varit fler epiforer i den dikten, men samtidigt ville jag inte ändra den för då hade det känts som om jag bara lade till meningar för utfyllnadens skull.

Vi diskuterade även att jag använde formen ”du”, i ”Trasig”. Jag hade kunnat skriva med ”sig” eller ”mig” istället. Men med ”sig” lät det så opersonligt, och jag ville inte skriva med ”mig” eftersom jag gjorde det i den andra dikten. Jag tänker att ”du:et” inte behöver vara just den som läser dikten, utan det kan också vara så att man tänker innehållet till någon som man ser. Jag vet inte varför jag valde just formen ”du”, men det kändes som om det passade på något sätt.

Efter responsen på dikten ”Miljontals delar” ändrade jag en del grejer. Från börjat såg den sista versen ut såhär:

”hitta styrka i något svagt och fel

stå på egna ben, sen

kommer jag att bli hel igen;

gå från miljontals delar, till en hel”.

I meningen ”stå på egna ben, sen”, blev det så att både jag och de som gav mig respons uttalade det i samma tonläge som ben, istället för ”sänn”. Dessutom hade jag omedvetet skrivit ”hel” i den tredje meningen (vilket jag tyckte såg omedvetet ut i det här fallet; att nästan rimma på tre rader i samma vers - fel, hel, hel -). Därför ville jag ändra de två meningarna i mitten så att de passade in bättre.

Jag undrade om jag hade några klyschor med i mina dikter, och till exempel uttrycken ”håra ord” och ”i stormig blåst” kan låta lite utslitna, men vi kom fram till att om det var någonting som var klyschigt så störde det inte utan passade bra ändå.

Jag tycker att det mest intressanta, och imponerande, var att de tre journalisterna orkade nysta i fallet med männen som blivit bortförda till tortyr i Egypten från Sverige trots att journalisterna inte hade mycket att gå på. Jag tycker också att det var intressant hur Sverige hanterat allt det här med bortförandet av männen, eftersom vårt land anses vara så bra. Det var även fascinerande det Lena Sundström berättade om att man kan se på hår vad man har gjort eller varit i sitt liv, och hemskt att höra om hur en del människor bara försvinner för att sedan komma tillbaka efter ett år eller så. Det är ganska obegripligt att tänka på hur en del människor behandlas, eller behandlar andra, här i världen. Och precis som Lena Sundström också nämnde, så är det ganska svårt att ta till sig av det här (tortyr, försvinnanden), eftersom det känns så avlägset.

Lena Sundström pratade om hur hon själv hade fått börja nysta i det här fallet, vilket jag tycker verkar intressant. Det skulle vara spännande att skriva något som är kopplat till fakta på det sättet som hennes bok är. Kanske inte till den graden, men åt det hållet i alla fall. Lena Sundström sa också att många författare misslyckas med att få sina dialoger verklighetstrogna, men jag har också läst att dialoger lätt blir för långa och utdragna och inte tillför någonting till historien om man strävar för mycket efter att de ska vara verklighetstrogna. Dialoger är svårt att skriva tycker jag, och även om hon bara nämnde det kort tycker jag att det är kul att fundera över. Under tiden Lena Sundström pratade, fick jag lite idéer till mitt eget skrivande eftersom bortförandet av männen faktiskt har förekommit i ett land som Sverige och det verkar som att det finns massor av andra, liknande historier. Om Sverige inte har klarat ut den här händelsen, vad finns det mer vi inte skulle vilja ta tag i då?

Det här med försvinnanden, tortyr och länders mörka hemligheter är ett obehagliga ämne och det väcker många tankar och känslor, men det var underhållande och mycket fängslande att lyssna på Lena Sundström.

Jag har tänkt att min krönika skulle finnas på kultursidan i Ulricehamns Tidning. Jag har läst många krönikor av en ung krönikör som skrev på den sidan, och hon lärde mig att kultur inte bara handlar om gamla museum. Därför tänkte jag att mitt ämne, droger, skulle kunna passa på kultursidan. 

Nu har vi skrivit noveller, och här är mina reflektioner kring detta.

Min novell, "Hoppet", är kronologiskt uppbyggd, eftersom att den berättas i den ordning som allt händer: först säger Robin till Vera att aldrig lämna honom, sedan springer hon genom skogen, hoppar från klippan, vaknar upp hos Lucas, träffar sin styvpappa och tillsist avslutas novellen med att hon pratar med Robin igen (det går dock olika lång tid mellan scenerna. Till exempel är det några dagar mellan att Robin säger till Vera att aldrig lämna honom och att Vera hoppar från klippan, men sedan är det bara ungefär en halvtimme mellan att Vera är på stranden till hon pratar med Robin hemma hos honom). Jag har funderat mycket på i vilket tempus jag ska skriva: presens eller imperfekt? Ska jag kanske ha en del som en tillbakablick i imperfekt, och resten i nutid? Vad får det för konsekvenser, tillsammans med vilket perspektiv jag använder? Tillsist bestämde jag mig för att skriva i tempuset jag började i: imperfekt. Stycket när man får reda på vad som har hänt i Veras liv (sidan 3 och 4) är en del som jag har ändrat mycket i. Det är för att det har varit svårt att få ihop det så att man förstår vad som är i Veras minnen, och vad som händer ”just nu” eftersom att allt är berättat i dåtid. Därför har jag använt enkelt imperfekt när saker händer just då, och ”hade blivit/varit...” när det är minnen. Man förstår att det byts perspektiv genom ordval och styckeindelning, och också genom att jag har använt ”***” när det är längre hopp i tiden. Jag har  även bundit ihop slutet med början genom att Robin säger ungefär samma sak då: ”Lämna mig inte”, och Vera svarar ”Jag lovar”. Detta ger en sorts cirkeldisposition. 

Jag har valt att berätta ur första person. Jag gjorde det eftersom det var Veras historia och inre konflikt jag ville skriva om. Konsekvensen är att jag inte kan gå in i Robins, Lucas, styvpappans eller någon annans tankar, utan jag måste hålla mig till Veras tankar och känslor. Däremot kan jag visa vad de andra personerna känner genom vad de säger och deras handlingar. 

I novellen ”Återföreningen” har författaren skrivit i första person. Av de noveller som vi har läst på lektionerna, så är det den enda som är skriven i det perspektivet, så det är en likhet mellan mig och den författaren. I min novell skriver jag mycket om vad Vera känner och tänker nästan hela tiden, men i ”Återföreningen” skriver författaren nästan bara om Charlies tankar och känslor i början när han är glad över att han ska få träffa sin pappa igen. När hans pappa börjar uppträda otrevligt mot restaurangpersonalen så beskrivs Charlies tankar mindre och mindre. Istället får vi föreställa oss hur han känner sig när hans pappa beter sig som han gör. Man förstår att Charlie kanske känner sig besvärad och generad, trots att författaren varken gestaltar eller beskriver det. I slutet förstår man att Charlie inte vill umgås med sin pappa längre, eftersom han verkar vilja gå till tåget så snabbt som möjligt. Alltså förstår man vad som händer och hur huvudpersonen känner sig trots att författaren mest bara skriver i dialoger. Precis som i min novell har man bara tillgång till en persons tankar i ”Återföreningen” och det gör att man inte vet vad Charlies pappa tänker, vilket hade varit intressant. Men samtidigt är det spännande och roligt om man får använda sin fantasi och själv fundera ut vad som händer och varför personer gör som de gör. I min novell förklarar jag det mesta: man förstår varför Veras pappa slår Vera, varför hon reagerar som hon gör i många situationer och så vidare. Men i ”Återföreningen” vet man att Charlie och hans pappa aldrig kommer att träffas igen, eftersom det i början står ”sista gången jag såg min far var...”, och av det kan man läsa ut att Charlie inte ville träffa sin pappa igen, och att hans pappa inte tog tag i att träffa Charlie igen heller. I min novell kan man använda sin fantasi i slutet istället, och fundera ut vad som kommer att hända sedan.

I novellen ”Armbandet” har författaren skrivit i tredje person, och på det sättet kunnat beskriva vad både kvinnan och mannen tänker och dessutom beskriva miljön mer ur författarsynpunkt. Det här är ett bra alternativ om man vill att läsaren ska förstå vissa detaljer som kanske inte kommer fram så bra om man bara har ett perspektiv. Till exempel blir det tydligare för läsaren att mannen i novellen har gett kvinnan ex-fruns armband, men hade man inte fått läsa om mannens tankar hade det blivit otydligare och kanske mindre spännande. Nu vet läsaren att kvinnan har på sig ett avlagt armband, men hon vet inte det, och det gör att man undrar när hon kommer få reda på det och hur hon kommer att reagera. Jag funderade på om jag skulle skriva min novell i tredje person och inte skriva ut huvudpersonernas namn, som i ”Armbandet”. Men sedan tyckte jag att det passade ganska bra med ett jag-perspektiv i min novell, eftersom ingen annans tankar var mer relevanta än Veras. Det hade dock varit intressant att skriva ur Lucas, Patriks, lillasysterns eller kanske någon grannes perspektiv, men då hade jag nog behövt mer utrymme än fyra sidor. Men i den här novellen valde jag att fokusera på Veras känslor.

Den första ledtråden till konflikten kommer i form av en plantering redan i första stycket, när huvudpersonens kompis, Robin, säger att ”Lämna mig aldrig!”, och Vera lovar att hon inte ska det. Man förstår inte vilka de är som pratar, men man inser att flickan ljuger eller känner sig besvärad av frågan. Man kan förutse att hon kommer att lämna honom. Precis efteråt, när Vera springer i skogen och hoppar ner för klippan, förstår man att hon har en tillräckligt jobbig tillvaro för att hon vill ta livet av sig. Man förstår att någon eller några personer säger elaka saker till henne. När Lucas skjutsar hem Vera och hon kommer in i huset och hennes styvpappa slår henne, inser man att hennes styvpappa inte behandlar henne bra. Man förstår dock inte problemet fullt ut förrän hon berättar för Lucas vad som har hänt, men jag har inte skrivit det som en dialog utan som en inre monolog och lite tillbakablickar. Så konflikten kommer fram på olika sätt, dels genom inre monolog och tillbakablickar, men också genom dialog och handling. Den yttre konflikten kommer alltså fram när Veras pappa slår henne, men också när Lucas kramar henne. Beröringar är för Vera både en yttre och inre konflikt, eftersom det är inne i Veras huvud som konflikten börjar, att hon är ovan och rädd för beröringar från andra personer. Men det är utåt som konflikten visar sig mest, eftersom hon rycker till och spänner sig när någon rör vid henne. En annan del av Veras inre konflikt är att trots att hennes styvpappa (och mamma) beter sig så illa mot Vera och hennes lillasyster, vill hon ändå inte åka till polisen och prata om det. Det är mestadels för att hon skäms över familjens situation, men också för att hon inte vill anmäla sin egen familj.

”Jag darrade från topp till tå. Det var inte värt det, det var det verkligen inte. Jag kände slagen och sparkarna mot min rygg, mitt ansikte, min mage, mina armar... Vartenda blåmärke jag någonsin fått.” 

Detta är en del jag gillar. Jag ville att man skulle förstå Veras smärta och uppgivenhet, att man skulle förstå varför hon hoppade. I och med att jag skrev att hon känner slagen och sparkarna och vartenda blåmärke, ville jag att läsaren skulle förstå att hon blivit misshandlad på ett eller annat sätt, vilket på det sättet visar mot vad konflikten är. Att hon upprepar att det inte var värt det kan förtydliga allvaret i de andra orden i den här delen. Och att hon darrade visar att hon känner sig svag och kraftlös. 

”Tillsist kom vi fram till det vita tvåvåningshuset inne i stan där jag bodde. Huset som det hade hänt tillräckligt hemska saker i för att få mig att vilja hoppa från en klippa. Jag rös.” 

Det här är en del som jag tycker att jag har fått till ganska bra. För det första gillar jag hur jag formulerade det: ”huset som det hade hänt tillräckligt hemska saker i för att få mig att vilja hoppa från en klippa”. Det ger en bra gestaltning till ”sluta leva” eller ”begå självmord”. För det andra är det här en ledtråd till konflikten, för man förstår man att hon har familjeproblem. Jag ville att man skulle få en känsla av att det var ett vitt tvåvåningshus i stan, förmodligen ganska fint, men att det hände hemska saker på insidan.

Några andra meningar jag tycker är särskilt träffande är de allra sista.

”’Jag älskar dig’, mumlade Robin och la sitt huvud mot mitt ljusbruna, lockiga hår. ’Lova att aldrig försvinna från mig.’ ’Jag lovar’, sa jag och kramade honom hårdare.” 

Den här delen tycker jag är träffande eftersom att det är ungefär samma meningar som i början, bara att nu är stämningen så annorlunda, Vera känner sig inte besvärad när hon lovar att inte försvinna från honom. Jag ville ha med detta i slutet för att visa hur mycket som förändrades i och med hennes möte med Lucas. Jag ville att läsaren skulle förstå hur mycket Lucas har förändrat henne, och det får jag fram genom att hon nu kramar Robin frivilligt, utan att känna obehag inför kroppskontakten. Jag ville att läsaren skulle känna igen de sista orden, för att känna att slutet hänger ihop med början och för att visa hur mycket som hade förändrats på bara några dagar.

Jag följer inte riktigt alla språkliga regler. I novellen har jag skrivit som Vera tänker, och jag skriver det som folk har sagt /säger till henne. Därför blir det en del ofullständiga meningar (till exempel när Lucas säger ”Vägbeskrivning?”) och mindre formella ord och uttryck, som svordomar och ”ju” (som man inte bör använda i till exempel nyhetsartiklar), helt enkelt eftersom man inte alltid har fullständiga meningar.. Det är mest Veras styvpappa Patrik som svär, och det finns ett antal anonyma kommentarer i början med svordomar också. Jag har valt att lägga in svordomar dels för att stärka karaktärernas trovärdighet (eftersom många människor svär mycket), och dels för att visa hur de är som personer. I ett reportage används svordomar bara om den intervjuade säger det eller för att det har en mening, men i en novell kan det visa hur personer är, och då kan man ha det inte bara i dialog utan också i inre monolog. I novellen skriver jag i jag-perspektiv, och det gjorde vi inte i reportaget eftersom att i reportagen ska man ha egna reflektioner men jaget ska inte märkas av. 

Här är ett exempel på en mening som slutar mitt i: ”’Ja, om det inte är till några problem så...’, sa jag.” Så har jag skrivit eftersom att det är ibland är så man pratar: man bara slutar mitt i en mening. Jag har också med ett avsiktligt fel i och med att Lucas säger ”ta självmord”. Det är för att många gör det misstaget, och jag tänkte att det kanske kunde öka trovärdigheten en aning. Dessutom gör det att man förstår att Vera är ganska duktig på språk, och ganska noggrann också. Sedan har jag med ganska många ”eh” och ”ehm”, för att visa när de är osäkra och tvekar på vad de ska säga. Jag har också skrivit ”Jahapp”, som är mer talspråk. Samtidigt ska man inte skriva exakt så som man tänker, eftersom att ens tankar kan vara virriga, upprepande och byta spår mitt i en tanke. I ”the Catcher in the Rye”, som vi läser på engelskan, kan jag tycka att det blir lite för tjatigt när han tänker, även om det är så det är i verkligheten.

Jag har vänt på ett Pages-dokument och gjort två spalter. Det gör så att det ser ut som i en bok ungefär, eftersom att en bok oftast inte är på en A4-sida (om det inte är med bilder och stor, lättläst text). Det blir lättare att läsa när dokumentet ligger på sidan och det är två spalter, eftersom det blir mer luft, men också för att det är det vi är vana vid. Om man har en bok i A4-format med få sidor och inte så mycket luft, och en bok i A5-storlek med mer luft och fler sidor, så skulle jag definitivt välja den mindre boken med fler sidor. Det är för att då tappar man inte bort sig så lätt, det känns som att man kommer framåt snabbare i boken, och dessutom blir det inte så tröttsamt att läsa om man vänder sida ganska ofta. 

Jag valde Times New Roman, eftersom att det är ett behagligt typsnitt att läsa i. Helvetica blir stelt, och det skulle vara jättejobbigt att läsa i en skrivstils-liknande stil. Så typsnittet får inte vara för snirkligt och ihophängande, men inte för stelt och tråkigt heller. Times New Roman är ett bra typsnitt eftersom att bokstäverna har små ”fötter”, så att de ”hänger ihop”. Först hade jag storlek 12, men jag tyckte att 12 såg lite för stort ut, så jag valde 11 istället. Jag tänkte inte särskilt mycket på marginalerna eller radavståndet, eftersom att jag tyckte att det såg bra ut som det var när jag la in texten i dokumentet. Om det är för kort radavstånd blir det dock svårt att läsa (särskilt om stilen är liten), eftersom att det känns som att bokstäverna flyter ihop.

Jag har ändrat mycket i dispositionen i min novell. I början tänkte jag att Vera skulle hoppa från en klippa, vakna upp hos Lucas, vara där hela dagen och prata, och att hon först på kvällen skulle åka hem och träffa styvpappan. Sedan skulle hon åka till sin killkompis och prata med honom efter konfrontationen med Patrik. Om jag hade gjort såhär, så hade man fått reda på konflikten genom en inre monolog innan Vera och hennes styvpappa träffades igen och Lucas försvarade henne. Då tyckte jag dock att det hände mycket i början och slutet, men att det var lite för händelselöst i mitten. Visserligen hände det saker genom att hon berättade om sitt liv och så vidare, men jag tänkte att det kanske var bättre att göra tvärtom: visa konflikten genom handling och att hon sedan pratade om den. Så det var så det fick bli. 

I inledningen hade jag tänkt skriva att det var Robin som Vera pratade med, men i responsen påpekades det att det bidrog till spänningen att inte veta vilka det var som pratade med varandra. Det gjorde en hel del av berättelsen, tyckte hon. ”Vilka var det som pratade och varför sa de som de sa? Och ännu viktigare, varför betedde sig karaktärerna som de gjorde? Var det Robin, Lucas eller Patrik som ’jaget’ pratade med?” En annan detalj jag ändrade var att i responsen undrade hon vad som hände mellan Lucas och Vera sedan, så jag lade till följande del:

”’Om du vill... ehm... så kanske vi kan ta en fika sen?’

Lucas tittade ner i sanden, och verkade lätt generad. 

’Ja, gärna’, svarade jag, samtidigt som jag kände någonting fladdra till i min mage. Mina mungipor gled upp mot öronen, och när Lucas tittade upp på mig igen log han också.”

Det var för att göra det tydligare att de kommer att träffas igen, kanske många fler gånger... Läsaren får dock fantisera ut själv vad som kanske kommer hända. Men det kändes som en viktig del att lägga till.

Till min novell skulle jag vilja utveckla idén som jag började tänka på när vi, på lektionen, fick ett ljusgrönt presentpapper med små, silverblå fyrkanter som vi skulle försöka komma på en situation, en person och en konflikt till.

Personerna som är viktigast i den här novellen är en tjej och en kille. Tjejen heter Vera, och killen heter Philip. Vera är en 17-årig, alldaglig tjej som bor tillsammans med sina föräldrar i ett vitt tvåvåningshus i utkanten av en liten stad. Hon har långt, nougatbrunt hår, djupa, blåa ögon och fräkniga kinder. Hon är en av de blyga tjejerna i klassen som inte märks mycket, och hon har inte särskilt många kompisar eftersom hon föredrar att vara ensam. Vera känner sig också väldigt annorlunda. Hon beter sig inte som alla andra, hon pratar inte som alla andra, och så vidare.

Philip är lång, senig och har kort, silkeslent, mörkbrunt hår. Hans ögon är bruna, och hans hy är blek. De gånger Vera sett honom brukar han gå omkring ensam på skolgården med böjd rygg. Men till skillnad från Vera, gör han det inte för att han inte står upp för sig själv. Istället verkar det som om han döljer en hemlighet och går runt och ler mot marken. Philip bor på samma gata som Vera, men två hus bort. Han är ett år äldre än henne, och Vera tycker att han verkar vara väldigt mystisk. Veras föräldrar är också med en del. Inte ens med sina föräldrar känner sig Vera helt hemma, trots att hon älskar dem väldigt mycket och de är hennes bästa kompisar. Hennes mamma finns alltid där när Vera behöver gråta ut, och hon berättar allt för dem. 

Den inre konflikten i Veras liv börjar när hon får en nyckel i födelsedagspresent av någon. I paketet finns en nyckel. Hon tycker det känns som om det är något hotfullt över nyckeln, och hon undrar mycket vem det kan vara ifrån. Nyckeln börjar uppta all hennes lediga tid, trots att hon försöker övertyga sig själv om att det inte är något konstigt med den. Hon vet inte om hon ska prata med sina föräldrar om det heller: om hon ska fortsätta hålla den hemlig trots att hon har en känsla av att den kommer förändra hennes liv, eller om hon ska ta reda på vart den går. Men på något sätt vill hon hålla den hemlig. Hon vill att det ska vara hennes hemlighet. Den yttre konflikten uppkommer när Vera börjar bete sig annorlunda, bli alltmer instängd och slutar prata med sina föräldrar. Föräldrarna blir då frågande, oroliga och irriterade på henne. Den yttre konflikten handlar om tillit mellan Vera och hennes föräldrar, medan den inre konflikten handlar om Veras motstridiga känslor om hur hon ska hantera nyckeln. 

Jag väljer att fokusera på Veras känslor och handlingar, men för att det ska bli ett djup, och också mer intressant på ett sätt, så vill jag också ha med en del från Philips synvinkel. Detta är för att det ska hända något spännande samtidigt som Vera har sitt kalas, och för att man ska få reda på lite mer om den mystiske Philip. Om jag inte hade skrivit om Philip, så hade berättelsen förmodligen blivit koncentrerad på vem det var som skickade nyckeln, men jag vill att de viktigaste frågorna ska vara Varför skickade han den? och Vad leder den till? Det är anledningen till att jag inte valde att skriva i jag-form, för då hade det kanske blivit lite enformigt och ensidigt.

Anledningen till att jag valde att följa upp just Veras inre konflikt och känslor är för att hon inte har en aning om vad som är på gång, utan hon känner oro, rädsla och förvirring, medan man själv vet vem det är som har skickat nyckeln. Det ger nog läsaren lite mer spänning än om de inte hade haft en aning. Till sist hade man kanske förstått det ändå, efter Veras beskrivningar, men på det här sättet blir det nog lite mer effektivt. 

När man skriver i tredje person, fast med bara en person, ska man hålla sig till den här personens känslor och handlingar precis som när man skriver i första person singularis, och om man vill skriva i tredje person pluralis så ska man ha tre-fyra språkrör. Jag har bara två språkrör, killen och tjejen, men jag tror inte det skulle passa med fler huvudpersoner. I novellen vi läste, ”Armbandet”, var det också bara två personers tankar man fick följa, så min blir lite lik på det viset.

Vilken bok skulle du vilja ha skrivit, och varför? (Första läxan)

Jag hade velat skriva alla Harry Potter-böckerna. J.K. Rowling skriver fantastiskt och får ihop allting så bra. Det känns som att hon verkligen tänkte igenom böckerna noggrant innan hon skrev dem, och att det alltid finns någon mening i det som händer. Det sker så mycket saker och det är spännande hela tiden. Jag gillar hur hon skriver; orden hon använder och meningarnas längd och uppbyggnad. Det är fascinerande hur hon har fått all inspiration till alferna, dementorerna, trollformlerna och så vidare. Sedan är jag också imponerad över hur hon har kommit på alla namn. Till exempel Harry Potter, det är ett namn man kommer ihåg. Många namn är också lite annorlunda. Jag tycker själv att det är jättesvårt att komma på bra namn till mina karaktärer. Det skulle vara fantastisk att ha den fantasin och de idéerna hon har!

Med hennes böcker kan jag fly från verkligheten, och jag mår så bra av att läsa dem. Så skulle jag vilja att någon säger om mina böcker om jag skriver några någon gång. Jag vill få folk att må bra av det jag skriver, och att människor sedan kan prata om dem med andra och på det sättet känna gemenskap. Jag skulle vilja skriva en riktig bladvändare, och det tycker jag absolut att Harry Potter-böckerna är.  

J.K. Rowling beskriver också väldigt bra, man får en bild av hur det kan se ut. Böckerna har alla ingredienser som jag vill ha i en bok: kärlek, humor, spänning, vänskap... Allting passar in så bra, det känns som att man inte skulle kunna ta bort någontng för då skulle något saknas. Hon har skapat en parallell värld, som folk kan få besöka. Och när man har läst böckerna länge, känns det nästan som om man faktiskt befinner sig på Hogwarts.  

Det hade också varit roligt att ha skrivit de här böckerna därför att de har blivit en sådan succé. Böckerna har filmatiserats, och i London, på Warner Bros Studios, finns ett Harry Potter-museum, vilket är väldigt häftigt!

Mitt första inlägg.