gemenerochversaler.blogg.se

Budskap

Mitt budskap är att man inte ska ta droger utan ta till vara på livet. Jag vill att läsaren ska tänka på hur skört livet faktiskt är, och att man inte ska förstöra det genom att ta narkotika. Jag ville också säga att alla ungdomar inte är ute och festar och tar droger hela tiden, utan det finns tonåringar som tycker att det är mycket bättre att vara hemma och titta på Disney-filmer en lördagskväll. Detta ville jag påpeka för att visa att man faktiskt inte behöver festa för att vara rolig och ”leva livet”. Men det här är lite av min undermening, för framför allt ville jag varna för droger. Jag ville också väcka frågan om narkotika överhuvudtaget, i och med att jag skriver lite om att någon borde informera folk om hur farligt det är med droger.

Redan i min rubrik ”Varför droger när det finns Nutella och Disney-filmer?”, är det tydligt vad jag tycker och vad mitt budskap är. Här syftar jag dock mest på mitt andra budskap. Jag hade kunnat ha en rubrik som till exempel, ”Produkten som kostar ett liv”, eller någonting sådant, eftersom att det är mitt huvudbudskap. Men jag tycker att den rubriken jag har nu passar ganska bra eftersom att den kansek väcker intresse och för att det ska låta lite underhållande. I min inledning har jag ett exempel på en situation; när två poliser går fram till två killar. Jag har det för att folk ska kastas in i en händelse och för att ge ett konkret exempel, på ett litet humoristiskt sätt, på hur droger kanske finns mitt ibland oss. Jag hade tänkt börja med fakta, det med att 24 av 26 personer som blev testade för droger var påverkade, men det kändes som en torr och ganska tråkig inledning. Vem vill bara höra massa statistik? Inledningen är avgörande för om någon ens ska vilja läsa vidare eller inte, och därför är det bra om man börjar med en intressant och underhållande inledning. Min avslutning får fram budskapet om att jag tycker att man ska akta sig för droger, eftersom livet faktiskt är ganska skört.

Min krönika är lite humoristisk också, i och med exemplet i första stycket, och att jag skriver om mig själv, Nutellan och Disney-filmer, men sedan går det tillbaka till en mer allvarlig ton i avslutningen. Jag tror att det är viktigt som läsare att det är någonting lite komiskt i den här krönikan eftersom det är ett väldigt allvarligt ämne. Man kan fortfarande ta ett ämne seriöst och förstå allvaret i det även om man skämtar till det litegrann då och då. Att det är lite roligt emellan åt gör också att man kommer ihåg det andra i krönikan bättre och att det inte blir så tungt.

Jämförelse med andras krönikor

Av de exempelkrönikorna vi har läst skulle jag säga att Alexandra Pascalidous krönika ”De häller bensin på en nationalistisk brasa” påminner mest om min, eftersom både hennes och min krönika handlar om ett aktuellt ämne (även om de andra krönikorna också gör det), hon binder inte ihop slutet med början och hon skriver sina egna åsikter genom att använda uttryck som ”jag tycker att” och så vidare. Alexandra Pascalidous och min inledning är också ganska lika varandra, eftersom vi båda börjar med en berättelse av en händelse. Hennes krönika är dock provocerande, särskilt eftersom hon har tagit exempel på specifika personer som hon inte direkt ger beröm. Min är inte så provocerande som hennes är, men vissa delar skulle naturligtvis kunna få folk att bli provocerade i min också, till exempel det där med att ”driva med alla som lägger ut bilder på Instagram när de är fulla och skriver ‘YOLO’ eller ’Jävlar vilken kväll!’.”. Sedan blir folk provocerade på allt möjligt, så någon kanske skulle känna sig provocerad över vad jag skriver om det här ämnet. 

Alexandra Pascalidou har använt många korta meningar, men blandat dem med långa så att det blir ett bra flyt, vilket jag också har försökt göra. Hon använder också många metaforer och liknelser, vilket jag dock inte har gjort lika mycket. Det är inte direkt så att man skrattar när man läser hennes krönika, men den är ändå intressant och provocerande och då blir den underhållande. Trots skillnaderna mellan min och Alexandra Pascalidous krönika så tycker jag ändå att de är mer lika varandra än vad min och någon annan av exempelkrönikorna är. 

I krönikan ”Hjärtan kämpar som fåglar” och ”Vi bär kronor under luvan” är båda skrivna i diktform och påminner inte min i hur språket är uppbyggt, eftersom att deras meningar blir kortare i och med att de byter rad ofta. Dessutom har de inga källor utan utgår från sina egna erfarenheter, även om de diskuterar något allmängiltigt. I ”Vi bär kronor under luvan” finns förkortningar, slang och svordomar, vilket ger en personlig prägel på texten, och de använder mer sådant än vad jag gör i min krönika. Fredrik Strages text är inte skriven i jag-form, men man förstår ändå att det är hans åsikter. Den skulle vara ganska svårläst och svårbegriplig om man inte kan engelska, men jag har bara ett ord som skulle kunna vara lite svårbegripligt för en del människor i min krönika: ”YOLO”. Fredrik Strages krönika är lite underhållande, i och med den ironiska avslutningen som knyter ihop slutet med början, vilket är en skillnad från min då jag inte knöt ihop början med slutet.

Normer

Jag har skrivit ganska mycket efter normen för krönikor, och jag tror definitivt att folk skulle förstå att det är en krönika om de läser den. Vissa av exemplen vi läste var otydliga krönikor, som till exempel texten som Nanna Johansson skrivit om skönhet, och diktkrönikorna som Pantrarna skrivit. De diskuterar ett aktuellt ämne och diskuterar, men Nanna Johanssons krönika och ”Hjärtan kämpar som fåglar” har ingen direkt inledning och avslutning utan allt kommer på en gång. Dessutom utreder de inte ämnet på samma sätt som till exempel Alexandra Pascalidou gör i sin krönika. Jag diskuterar ett aktuellt ämne och jag utreder delvis problemet med att unga tar droger, till exempel genom att ställa nya frågor och svara på en del av dem. Men främst underhåller jag läsaren på det sätt att jag ger ett komiskt exempel i första stycket, jag skämtar om Nutella som en drog och så vidare. Jag ger egentligen ingen konkret lösning på problemet med att ungdomar använder fler och fler droger, mer än att jag skriver att polisen borde fortsätta leta efter personer som har narkotika. Jag anser att jag väcker en del känslor, eftersom jag skriver lite i slutet om att livet är kort, i alla fall vill jag att man ska tänka lite på det. Att ställa frågor gör att läsaren blir mer uppmärksam och engagerad, och även kan fundera över något på egen hand.

Man kan se att det är en krönika eftersom jag skriver en del tankar i jag-form. Det är bra att ha direkt tilltal till läsaren, och jag har en indirekt uppmaning: att tänka sig för innan han eller hon provar på droger, eftersom livet är kort. Det är dock inget direkt tilltal i "ni-form". Om man har tilltal i ni-form kan läsaren känna sig mer träffad och ta till sig mer av budskapet, till exempel: om man skriver ”Du borde sluta med droger, ja, just du, för du förtjänar något bättre”, eller om man skriver ”Alla borde sluta med droger, för alla förtjänar något bättre än det”, känner man sig förmodligen mer berörd av den meningen som det står ”du” i, eftersom att det känns som att skribenten talar till en. Om man skriver ”man”, så känns det lite mer abstrakt och ”inget som berör mig”.

Jag har en del faktaargument, men mest känsloargument eftersom jag skriver vad jag tycker. På det sätter varierar det mellan allmänt och personligt vilket är en viktig del i en krönika. Så den normen håller jag. En läsare blir mer berörd av känsloargument, eftersom fakta är just fakta. Därför är det effektivt att använda känsloargument när man argumenterar. I avslutningen ska man sammanfatta sina argument, och här bryter jag lite mot en norm i och med att jag kanske inte riktigt har gjort det. Jag prioriterar inte att diskutera hur man ska lösa problemet med att droger blir allt mer förekommande (t.ex. genom att skriva att polisen borde ha många fler kontroller, skolan skulle kunna bjuda in någon som varit fast i ett drogmissbruk men tagit sig ur det, man borde skicka ut foldrar med information till både föräldrar och barn osv.), utan istället skriver jag att man ska använda sitt eget förnuft och helt enkelt välja bort droger. Hade jag skrivit om hur man ska motverka problemet med droger hade det blivit mer fakta och information, när jag skriver om att "livet är kort" och sådär, så väcker det förmodligen mer känslor och blir mer intressant för läsaren. Jag har ingen cirkeldisposition i min krönika, vilket nästan kändes som en saknad eftersom jag själv tycker att det är en snygg detalj, men jag kände inte riktigt att det passade. När man läser någonting är det tydligare att det är en riktig avslutning om det är cirkeldisposition, för då känns det som att man kommer tillbaka till det man började med och då är det som en sammanfattning. Men i allra sista delen kommer jag tillbaka till det här med att man borde äta Nutella istället, för att ändå återkoppla litegrann till något jag skrivit tidigare och för att läsaren ska koppla ihop det.

Språket/stilen

Stilen i min krönika är ganska informell, vardaglig och lite humoristisk och ironisk på vissa ställen. Texten är mestadels informell, för jag har använt ett svärord, uttrycket ”YOLO” och så vidare, och det är personligt när jag skriver ”förhimla”. I första stycket har jag också skrivit ”Nu gick ni allt på en riktig nitlott, nu har ni fått tag på ena riktiga bonnar”, och talspråket ”ena riktiga bonnar” skrev jag för att man skulle förstå att han hade en lite bonnig dialekt. Att använda dessa ord och uttryck gör att krönikan blir mer vardaglig och talspråklig. Den är också personlig eftersom jag skriver vad jag själv tycker, även om jag har en del fakta för att få det på en lite mer allmängiltig nivå. Har man bara egna tankar, som vi såg i en exempelkrönika, blir krönikan plattare. Jag har ganska många stycken också, och meningarna varierar ganska bra i och med att jag ibland har långa meningar ibland och ibland lite kortare. Det är en del skriftspråk eftersom vissa meningar skulle jag förmodligen aldrig säga högt när jag pratar med mina kompisar och tycka att det låter naturligt.

Jag har inte använt jättemycket stilfigurer, som till exempel metaforer, liknelser, anaforer, epiforer, hyberboler och så vidare. Jag skrev om Nutella som en ”drog”, och det kan man kanske se lite som en metafor eller ironi. Jag använde en metafor i andra stycket: ” En av de mest oroväckande detaljerna är att droger börjar krypa allt längre ner i åldrarna”. Detta är en metafor eftersom drogerna inte bokstavligt kryper ner i åldrarna, utan att de förekommer bland yngre människor också. Från början skrev jag så: att "det förekommer droger bland allt yngre tonåringar", men det kändes roligare med en metafor där. Jag har också med en liknelse: "Livet är lika skört som ett spindelväv". Detta kanske är en hyberbol på sätt och vis, för riktigt så skört är det ju inte, men ändå bra för att få en bild av det. Det är enkelt att ta bort ett spindelväv, och det är ganska lätt att avsluta ett liv om man tänker på det. Jag hade kunnat använda några fler stilfigur för att göra språket mer levande och underhållande, eftersom det blir roligare att läsa och inte så torrt om man har några stilfigurer.

Slang, ovårdat språk?

Man kan absolut använda både slang och ovårdat språk i en krönika, om det passar till målgruppen och sammanhanget. Att använda slang och ovårdat språk kan till och med ses som bra i en krönika, i och med att det ger en mer personlig prägel på texten, och eftersom en krönika oftast är personlig så är det bra. I min krönika använder jag ett svärord, eftersom många ungdomar skulle kunna uttrycka sig så: ”Jävlar vilken kväll!”. Det skapar då trovärdighet bland ungdomar, samtidigt som en del människor säkerligen skulle störa sig på det. Om man skriver en krönika som riktar sig till ungdomar är det förmodligen inte särskilt genomtänkt att skriva lika formellt som om man skulle skriva en krönika som skulle läsas av högt uppsatta politiker, eftersom att ungdomarna då kan känna att texten inte är riktade till dem. Många unga svär och använder slangord, och om man gör det själv som krönikör så kan läsarnas förtroende för skribenten öka. Sedan kan jag tycka att för många svärord och slangord skulle kunna få krönikan att se väldigt oseriös ut. De kan dock ge en stor effekt om man använder dem på rätt sätt, och om de är skrivna i rätt sammanhang. Det vill säga, inte om man bara sprider ut en massa svärord överallt bara för att. Jag tycker ändå att svärorden ska ha någon sorts mening.

Krönikans utseende

Jag har utformat min krönika i två spalter, med texten i Times New Roman och storlek 11. Mycket för att det ska bli lättare att läsa, men också för att det ska se ut lite som krönikorna i UT brukar se ut (dock vet jag inte vilket typsnitt de har, så jag tog Times New Roman eftersom det är en behaglig stil att läsa i med tanke på bokstävernas ”små fötter” som binder ihop orden mer). Eftersom krönikor ofta är i spalter, antingen i en enda lång spalt på sidan, eller i flera spalter bredvid varandra, så har jag det med. Det är förståeligt varför man inte bara har det i en enda lång text över sidan, eftersom det är mycket lättare att läsa om det är flera spalter. Alla exempelkrönikorna från tidningar hade spalter, och de krönikor som var utskrivna från Internet var jobbigare att läsa än de krönikor som var i dikt-form. Jag försökte göra så att det skulle se ut som en krönika i UT med fetstilt i början av varje rad, vilket jag tycker är smart för då blir det väldigt tydligt och även lättare att hitta. Jag har också skrivit: ”krönikör” med en grå bakgrund, för att det ska bli ännu likare UT:s grafiska utformning av krönikor.

Jag har även med en bild, för de flesta krönikor vi läste hade ett litet foto också. En del hade bilden över själva krönikan, och en del hade den efter texten, och jag tycker det känns bättre att ha den i slutet av texten eftersom det känns så tomt där annars (eftersom i början finns ju rubriken som står ut litegrann från den övriga texten). Fördelen med bild kan vara att man får ett ansikte på den person som har de åsikterna. Jag tycker själv att det känns mer personligt om det finns en bild, och det blir lite roligare att läsa om man vet att det finns någon konkret person bakom orden, inte bara ett abstakt namn. Men det är inte heller bara positivt, eftersom hjärnan är bra på att generalisera och döma. Det låter ytligt, men om man inte gillar en persons utseende så kanske man inte läser krönikan alls eller så får man en massa fördomar som gör att man tror att krönikören är på ett visst sätt, men som kanske är helt fel. Men jag tycker ändå att ett foto är bra för då känns det som att personen bakom texten blir mer levande.

Jag hade kunnat tänka på att ta med en liten ”hissa-och-dissa-ruta", ”plus och minus”, faktaruta eller något liknande, som det finns i samband med många krönikor, bland annat i några av exemplen vi tittade på under lektionen. Eller om jag hade sprängt in ett litet citat från min krönika någonstans, highlightat det litegrann. När jag tänkte på krönikans utformning så hade jag mest i huvudet hur UT:s krönikor brukar se ut, och ibland har de varken någon ruta eller något citat. Men jag tror att det hade varit bra om jag tagit med en lite ruta av något slag, för då hade det varit lättare att läsa eftersom det hade blivit lite mer luft. En sådan liten ruta är det första jag brukar titta på efter rubriken. Sedan kanske jag inte läser krönikan, men rutorna är roliga. Så om jag skulle lägga till en sådan skulle det kunna stå:

Bästa just nu

Snart jul!

Sämsta just nu

Har köpt två av femton julklappar hittills. Det slutar säkert med att alla kommer att få Nutella och Disney-filmer.

Hade jag skrivit så hade kanske fler blivit nyfikna på varför jag skrev just så, och börjat läsa krönikan.

Respons till andra

Jag gav respons till Elin, och när jag läste hennes krönika tänkte jag en del på reflektionsfrågorna, och för att delvis utgå från dem nu så tyckte jag att det var väldigt tydligt vad hon tycker. Dessutom väcker rubriken stort intresse, för den gjorde så att jag ville läsa vidare. Jag tänkte också en del på strukturen, meningsuppbyggnad och stavning i hennes krönika. Jag gav en hel del respons på skiljetecken, som till exempel att det kanske behövdes ett kommatecken eller till och med en punkt i en lång mening, eller om det verkligen behövde vara ett utropstecken där. Jag tänkte mycket på meningsuppbyggnaden eftersom det är viktigt för hur man uppfattar texten, långa och korta meningar påverkar tempot och i sin tur läsarens känslor. Det kan också vara ganska svårt att hänga med i alltför långa meningar. I dispositionen tänkte jag lite på att alla stycken skulle vara ungefär lika långa så att det var en bra balans, och så det inte var ett jättelångt och ett jättekort stycke. En specifik grej jag tänkte på var att hon hade skrivit att ”tänk då också på att många äldre...” på ett ställe, men när vi hade diskuterat en stund vilka som skulle läsa krönikan och kommit fram till att även äldre skulle kunna göra det, så upptäckte vi att det lät lite konstigt. Det hade kanske fungerat i en krönika som endast riktade sig till ungdomar, men nu ändrade vi det. Jag gav också respons på meningar som jag tyckte var lite otydliga, eller när jag inte riktigt förstod vad hon menade.