gemenerochversaler.blogg.se

Till min novell skulle jag vilja utveckla idén som jag började tänka på när vi, på lektionen, fick ett ljusgrönt presentpapper med små, silverblå fyrkanter som vi skulle försöka komma på en situation, en person och en konflikt till.

Personerna som är viktigast i den här novellen är en tjej och en kille. Tjejen heter Vera, och killen heter Philip. Vera är en 17-årig, alldaglig tjej som bor tillsammans med sina föräldrar i ett vitt tvåvåningshus i utkanten av en liten stad. Hon har långt, nougatbrunt hår, djupa, blåa ögon och fräkniga kinder. Hon är en av de blyga tjejerna i klassen som inte märks mycket, och hon har inte särskilt många kompisar eftersom hon föredrar att vara ensam. Vera känner sig också väldigt annorlunda. Hon beter sig inte som alla andra, hon pratar inte som alla andra, och så vidare.

Philip är lång, senig och har kort, silkeslent, mörkbrunt hår. Hans ögon är bruna, och hans hy är blek. De gånger Vera sett honom brukar han gå omkring ensam på skolgården med böjd rygg. Men till skillnad från Vera, gör han det inte för att han inte står upp för sig själv. Istället verkar det som om han döljer en hemlighet och går runt och ler mot marken. Philip bor på samma gata som Vera, men två hus bort. Han är ett år äldre än henne, och Vera tycker att han verkar vara väldigt mystisk. Veras föräldrar är också med en del. Inte ens med sina föräldrar känner sig Vera helt hemma, trots att hon älskar dem väldigt mycket och de är hennes bästa kompisar. Hennes mamma finns alltid där när Vera behöver gråta ut, och hon berättar allt för dem. 

Den inre konflikten i Veras liv börjar när hon får en nyckel i födelsedagspresent av någon. I paketet finns en nyckel. Hon tycker det känns som om det är något hotfullt över nyckeln, och hon undrar mycket vem det kan vara ifrån. Nyckeln börjar uppta all hennes lediga tid, trots att hon försöker övertyga sig själv om att det inte är något konstigt med den. Hon vet inte om hon ska prata med sina föräldrar om det heller: om hon ska fortsätta hålla den hemlig trots att hon har en känsla av att den kommer förändra hennes liv, eller om hon ska ta reda på vart den går. Men på något sätt vill hon hålla den hemlig. Hon vill att det ska vara hennes hemlighet. Den yttre konflikten uppkommer när Vera börjar bete sig annorlunda, bli alltmer instängd och slutar prata med sina föräldrar. Föräldrarna blir då frågande, oroliga och irriterade på henne. Den yttre konflikten handlar om tillit mellan Vera och hennes föräldrar, medan den inre konflikten handlar om Veras motstridiga känslor om hur hon ska hantera nyckeln. 

Jag väljer att fokusera på Veras känslor och handlingar, men för att det ska bli ett djup, och också mer intressant på ett sätt, så vill jag också ha med en del från Philips synvinkel. Detta är för att det ska hända något spännande samtidigt som Vera har sitt kalas, och för att man ska få reda på lite mer om den mystiske Philip. Om jag inte hade skrivit om Philip, så hade berättelsen förmodligen blivit koncentrerad på vem det var som skickade nyckeln, men jag vill att de viktigaste frågorna ska vara Varför skickade han den? och Vad leder den till? Det är anledningen till att jag inte valde att skriva i jag-form, för då hade det kanske blivit lite enformigt och ensidigt.

Anledningen till att jag valde att följa upp just Veras inre konflikt och känslor är för att hon inte har en aning om vad som är på gång, utan hon känner oro, rädsla och förvirring, medan man själv vet vem det är som har skickat nyckeln. Det ger nog läsaren lite mer spänning än om de inte hade haft en aning. Till sist hade man kanske förstått det ändå, efter Veras beskrivningar, men på det här sättet blir det nog lite mer effektivt. 

När man skriver i tredje person, fast med bara en person, ska man hålla sig till den här personens känslor och handlingar precis som när man skriver i första person singularis, och om man vill skriva i tredje person pluralis så ska man ha tre-fyra språkrör. Jag har bara två språkrör, killen och tjejen, men jag tror inte det skulle passa med fler huvudpersoner. I novellen vi läste, ”Armbandet”, var det också bara två personers tankar man fick följa, så min blir lite lik på det viset.