gemenerochversaler.blogg.se

Nu har vi skrivit två dikter, en bunden och en obunden, och här är mina reflektioner kring dikterna.

Ämne

Mitt övergripande ämne är svaghet. I den ena dikten är den svaga personen beroende av någon annan människa för att klara sig, vilket man kan se i meningarna ”Famlar efter någon att ta tag i/ Men ingen hand sträcker sig efter dina långa fingrar” och ”Vi lever i en värld där alla bryr sig/ men ändå inte alls bryr sig”. Personen i ”Miljontals delar” hittar styrka i sig själv någonstans mitt i dikten, och det märks genom personens sätt att se på situationen.  Det kan ge en tankeställare, att man själv kan inse att man kan behandla svaghet på två olika sätt, och att det är man själv som mest påverkar hur ens liv ser ut. Jag tycker också att det blir en ganska bra effekt och snygg kontrast mellan dikterna, för den ena dikten är ganska deprimerande, medan den andra avslutar mer positivt.

Fri form vs bunden form

Jag tycker bäst om att skriva dikt i fri form, för då är man just det: fri. Jag skriver ofta korta, lite småpoetiska, texter om känslor och olika händelser, och om jag hade lagt till radbrytningar och ändrat språket lite i de texterna hade de blivit som dikter istället. Att nu skriva ungefär sådana texter och jobba med radbrytningar och bryta mot språkriktighetens regler gav andra effekter, vilket var roligt! Jag gillar också att skriva i fri form för då kan man använda sig av vilka ord man vill, utan att behöva ta hänsyn till stavelser, rim eller så, vilket jag tycker är skönt, eftersom man då kan ta just de orden man vill ha istället för de som passar bäst. Samtidigt blir det väldigt snyggt med rim och andra bundna dikter om man får till det. Om man skriver i bunden form har man ett visst antal stavelser eller rader på sig, vilket kan bidra till att man lyckas hålla en röd tråd i dikten. Skriver man en fri dikt kanske man skriver för långt så det bara blir rörigt. Å andra sidan kunde jag känna att jag lade till vissa meningar bara för utfyllnadens skull när jag provade på att skriva en bunden dikt i mitt tema, medan jag i den fria dikten kunde sluta när jag kände att det passade.

Bunden form - rim

Jag har valt att skriva en dikt med rim som bunden dikt, eftersom rim kan bli väldigt snyggt om man får till det. Dessutom ville jag verkligen prova på att skriva en dikt med rim. I ”Miljontals delar” har jag fyra rader i varje vers, och jag rimmar såhär: ABBA, CDDC osv. Jag hade tänkt rimma varannan rad först, men jag ville rimma på något sätt som jag inte provat på innan, plus att det passade bra med det upplägget i den dikten. Jag funderade på att skriva en haiku eller sapfisk vers eftersom det ar väldigt roligt, men det var också jättesvårt, och det blev aldrig riktigt bra eftersom jag inte riktigt fick in vad jag ville säga i de formerna. Jag tycker att rim är svårt, eftersom man måste ha bra rim som passar så man inte bara skriver en mening för att få in ett halvbra rim (något som lätt händer för mig). Så det var lite av en utmaning!

Radbrytning

Jag tycker att radbrytningen skapar en extra effekt i ”Trasig” med ”Reser dig/ Snubblar”, eftersom det är så få ord på varje rad. Dessutom, om jag hade haft det såhär: ”Reser dig, snubblar”, så hade det kanske inte gett samma effekt eftersom läsaren inte hade gjort samma paus då som man gör när man hoppar ner en rad. Överlag tycker jag att radbrytningen i min dikt ger mest effekt där meningen fortsätter på nästa rad, som i ”Vi lever i en värld där alla bryr sig/ men ändå inte alls bryr sig”. För egentligen hade jag bara kunnat fortsätta på samma rad, men i och med radbrytningen blir det en annan sorts paus, och också snyggare utseendemässigt. 

Rim, rytm, vokalväxlingar, vokalklanger...

I ”Miljontals delar” har jag rim, vilket gör att det blir en bra rytm och det låter bra. Med rimmet ville jag att budskapet skulle förstärkas och komma fram på ett annat sätt. I min andra, fria dikt, har jag enbart använt mig av ord som gör att det låter bra, alltså någon form av rytm. Vissa ord låter bra i ett visst sammanhang, medan ett annat inte alls passar, eftersom ord och meningar inte klingar på samma sätt, vilket kan bero på vokalväxlingar och så vidare. Jag har inte tänkt särskilt mycket på hur vokalklanger och vokalväxlingar har påverkat min dikt, utan mer tänkt på rytmen så att det låter bra och blir flyt. Jag ville att läsaren skulle kunna läsa dikten utan att behöva stanna upp och tänka att det låter konstigt. Jag ville att läsaren mer skulle fundera över innehållet och känna någon känsla.

Bildspråk

Först och främst har jag använt mig av kontraster mellan dikterna genom att jag behandlar ämnet olika (att den ena dikten avslutar mer positivt och den andra mer deprimerande). Sedan har jag mest använt mig av metaforer. Genom att använda mig av metaforer ville jag dels göra ämnet lite mer öppet, att man själv kan få tolka saker som ”låsa upp det som blivit låst” och ”skrapar dina bara knän på den hårda vägen”. Det gjorde jag också för att om två personer läser dikten så kan de tolka den lite olika, vilket gör att den kan bli mer personlig för alla. Hade jag skrivit mer konkret så kanske läsaren hade fått facit på dikten, och det ville jag inte. Jag har också använt mig av en epifor i slutet av ”Trasig”: ”Vi lever i en värld där alla bryr sig/ men ändå inte alls bryr sig”. Jag har också använt mig av personifikation: ”En själ som stänger sig inne/ men skriker efter att få komma ut”. Med bildspråk bli språket också mer levande och man minns dikten, och därmed budskapet, bättre.

Språkriktighet

Precis som i många andra dikter, och texter, så är det ofta inte fullständiga meningar i mina dikter. Till exempel ”Skrapar dina bara knän på den hårda vägen/ Reser dig/ Snubblar”. Det är för att få bort ord som egentligen inte tillför någonting. Ibland har jag tagit bort subjektet i en mening, till exempel ”vill stå med rak rygg”, för att göra det mindre personligt. Dessutom har jag inte stor bokstav och punkt överallt där det egentligen ska vara det, eftersom läsaren och radbrytningar gör det jobbet. Jag har också satt ut kommatecken i meningar som inte är fullständiga, till exempel ”Utstött, skadad, märkt/ Tomma ögon, nariga läppar, brustet hjärta”. Genom att inte skriva med alla ord så att det blir fullständiga meningar, ger det effekter, och läsaren kan ändå förstå vad som menas om det behövs. Om läsaren inte förstår, så kan det bidra till diktens ”hemligheter”, och ge läsaren något att fundera över. I responsen pratade vi lite om det här med att bryta mot skriftspråkets normer, om budskapet kommer fram ändå, och vi pratade om att det nästan kommer fram bättre ibland om man bryter mot skriftspråkets normer eftersom det då inte blir lika många onödiga ord som kanske tar fokus från de väsentliga orden.

I dikter funkar det verkligen att experimentera med språket, men om man ska skriva en artikel ska man skriva ganska formellt och objektivt. Därmed är det bra att hålla sig till skriftspråkets normer, men i reportage, krönikor, noveller och romaner kan man experimentera och leka med språket lite mer eftersom det kan hjälpa till att skapa effekter, kontraster, förtydliga något och så vidare. Det blir också lite mer likt talspråket, och det är bra när man skriver inre monologer och dialoger i till exempel noveller. I min novell ”Hoppet” bröt jag mot språkriktighetens normer flera gånger. I den här meningen: ”Hans grepp var hårt runt mina armar, hans blick borrade sig djupt in i mina ögon.”, har jag till exempel satt kommatecken mellan två huvudsatser, och jag har ofta ofullständiga meningar, eftersom det är så man pratar. Till exempel: ”‘Polisen’, sa Lucas sammanbitet. 

Mina ögon blev stora. 

’Va? Nej! Stanna!’”

Det finns till exempel böcker som enbart består av dikter, till exempel ”Vad mina vänner inte vet” och ”Vad min flickvän inte vet”. När vi läste andra författares dikter märke man tydligt att många av språkriktighetens normer bröts. I ”Kylan” av Bruno K. Öijer till exempel, hoppas subjektet över ibland, och det finns inga skiljetecken eller versaler. ”gnistor” och ”carpe diem” (båda skrivna av Charles Bukowski) är två långa dikter, och blir nästan som noveller. I dikterna är meningarna ofta ofullständiga, och innehållstomma ord och skiljetecken utesluts. Till exempel ”men/ ingenting berörde oss/ någonsin/ inte de lortiga/ flagnande väggarna/ inte ljuden av borrarna/ eller klingor som skar/ genom metall/ inte gnistorna” (ur ”gnistor”) I alla tre dikterna gör man pauser tack vare radbrytningen, och då behövs varken stora bokstäver eller skiljetecken. Om jag hade skrivit min novell i en diktliknande stil och brutit mer mot skriftspråkets normer, hade den kunnat ge andra effekter. Till exempel hade läsaren kanske själv fått reflektera mer över vad novellen handlar om och vad som egentligen händer i den.

Diktens utseende och placering på papperet

Först hade jag bara en vit bakgrund med dikterna på varsin sida om mitten på ett liggande A4-ark. Jag ville dock ha en bild, så jag satte in en bild på sprucket glas i bakgrunden. Jag tycker att det blev snyggt, så jag bytte färg till vit på dikten ”Miljontals delar”, och dikten ”Trasig” är lite gråtonad, dels för att passa ihop med bakgrunden och dels för att personen i dikten är blyg, trasig... det speglar alltså den personens personlighet. Vitt passade bra på den andra dikten för den är lite ljusare känslomässigt. Times New Roman passade bra till den dikten, eftersom det är lätt att läsa med tanke på bokstävernas små ”fötter”. I min andra dikt har jag använt Apple LiSung, eftersom bokstäverna i den stilen dels har dessa ”fötter”, men framför allt för att bokstäverna är ganska smala, och jag ville ha en stil som speglade personen lite grann. Jag har lekt mycket med opaciteten i bilden i bakgrunden, eftersom jag ville att båda dikterna skulle synas så bra som möjligt, och även färgen på texten. Dessutom har jag funderat en del på om den korta dikten skulle vara på höger eller vänster sida om mitten eftersom det kanske hade varit bra att avsluta med den lite mer positiva dikten, men jag kom fram till att det såg bäst ut att ha den korta dikten på vänster sida. Jag hade också en annan bakgrund först med en annan spricka i glas, med båda dikterna i svart text, men jag tycker den andra bilden, som jag har nu, passade bättre. Jag valde en bild med en spricka i eftersom att i båda dikterna är personen svag, trasig.

I både dikterna förlängde jag radavståndet för att det inte skulle se så hoptryckt ut och för att det skulle bli lättare att läsa. I ”Miljontals delar” har jag förstorat texten med 0,2 efter varannan rad, så jag börjar på 11,5 och slutar på 12,9. Det kanske inte syns jättetydligt om man inte tänker på det, men jag ville ändå ha den skillnaden för att visa på att personens självkänsla och självförtroende ökar: personen vågar ta mer plats. I den andra dikten funderade jag mycket på storleken på stilen, men bestämde mig för en storlek som såg ungefär lika stor ut som stilen i början på den andra dikten för att visa att de börjar på samma sätt men sedan utvecklas olika. I dikternas utseende funderade jag också lite på skiljetecken och stor bokstav. Jag har inte använt mig av punkter, utan istället får läsaren och radbrytningen bestämma när meningarna börjar och slutar. Något som uppmärksammades i responsen var att dikten ”Miljontals delar” liknar en pil på sätt och vis, eftersom den är smal i början, men att raderna blir längre och längre och på mitten vänder det. Detta var ingenting jag hade tänkt på när jag skrev dikten, men i efterhand tänkte jag att det också kan bidra till diktens budskap utseendemässigt; att personen i dikten är på väg framåt.

Respons

I min första dikt: ”Trasig” fick jag synpunkten att de två sista meningarna: ”Vi lever i en värld där alla bryr sig/ men ändå inte alls bryr sig” var lite störande, som om jag bara hade råkat upprepa ”bryr sig” i båda raderna. Jag funderade på att ändra det, men jag ville ändå inte riktigt göra det. Själv tycker jag att det är en ganska bra epifor när jag upprepar två ord som får två helt olika betydelser. Jag tycker därför att det var medvetet gjort. Det hade kunnat se mer medvetet ut om det hade varit fler epiforer i den dikten, men samtidigt ville jag inte ändra den för då hade det känts som om jag bara lade till meningar för utfyllnadens skull.

Vi diskuterade även att jag använde formen ”du”, i ”Trasig”. Jag hade kunnat skriva med ”sig” eller ”mig” istället. Men med ”sig” lät det så opersonligt, och jag ville inte skriva med ”mig” eftersom jag gjorde det i den andra dikten. Jag tänker att ”du:et” inte behöver vara just den som läser dikten, utan det kan också vara så att man tänker innehållet till någon som man ser. Jag vet inte varför jag valde just formen ”du”, men det kändes som om det passade på något sätt.

Efter responsen på dikten ”Miljontals delar” ändrade jag en del grejer. Från börjat såg den sista versen ut såhär:

”hitta styrka i något svagt och fel

stå på egna ben, sen

kommer jag att bli hel igen;

gå från miljontals delar, till en hel”.

I meningen ”stå på egna ben, sen”, blev det så att både jag och de som gav mig respons uttalade det i samma tonläge som ben, istället för ”sänn”. Dessutom hade jag omedvetet skrivit ”hel” i den tredje meningen (vilket jag tyckte såg omedvetet ut i det här fallet; att nästan rimma på tre rader i samma vers - fel, hel, hel -). Därför ville jag ändra de två meningarna i mitten så att de passade in bättre.

Jag undrade om jag hade några klyschor med i mina dikter, och till exempel uttrycken ”håra ord” och ”i stormig blåst” kan låta lite utslitna, men vi kom fram till att om det var någonting som var klyschigt så störde det inte utan passade bra ändå.

Jag tycker att det mest intressanta, och imponerande, var att de tre journalisterna orkade nysta i fallet med männen som blivit bortförda till tortyr i Egypten från Sverige trots att journalisterna inte hade mycket att gå på. Jag tycker också att det var intressant hur Sverige hanterat allt det här med bortförandet av männen, eftersom vårt land anses vara så bra. Det var även fascinerande det Lena Sundström berättade om att man kan se på hår vad man har gjort eller varit i sitt liv, och hemskt att höra om hur en del människor bara försvinner för att sedan komma tillbaka efter ett år eller så. Det är ganska obegripligt att tänka på hur en del människor behandlas, eller behandlar andra, här i världen. Och precis som Lena Sundström också nämnde, så är det ganska svårt att ta till sig av det här (tortyr, försvinnanden), eftersom det känns så avlägset.

Lena Sundström pratade om hur hon själv hade fått börja nysta i det här fallet, vilket jag tycker verkar intressant. Det skulle vara spännande att skriva något som är kopplat till fakta på det sättet som hennes bok är. Kanske inte till den graden, men åt det hållet i alla fall. Lena Sundström sa också att många författare misslyckas med att få sina dialoger verklighetstrogna, men jag har också läst att dialoger lätt blir för långa och utdragna och inte tillför någonting till historien om man strävar för mycket efter att de ska vara verklighetstrogna. Dialoger är svårt att skriva tycker jag, och även om hon bara nämnde det kort tycker jag att det är kul att fundera över. Under tiden Lena Sundström pratade, fick jag lite idéer till mitt eget skrivande eftersom bortförandet av männen faktiskt har förekommit i ett land som Sverige och det verkar som att det finns massor av andra, liknande historier. Om Sverige inte har klarat ut den här händelsen, vad finns det mer vi inte skulle vilja ta tag i då?

Det här med försvinnanden, tortyr och länders mörka hemligheter är ett obehagliga ämne och det väcker många tankar och känslor, men det var underhållande och mycket fängslande att lyssna på Lena Sundström.