gemenerochversaler.blogg.se

Nu har vi skrivit noveller, och här är mina reflektioner kring detta.

Min novell, "Hoppet", är kronologiskt uppbyggd, eftersom att den berättas i den ordning som allt händer: först säger Robin till Vera att aldrig lämna honom, sedan springer hon genom skogen, hoppar från klippan, vaknar upp hos Lucas, träffar sin styvpappa och tillsist avslutas novellen med att hon pratar med Robin igen (det går dock olika lång tid mellan scenerna. Till exempel är det några dagar mellan att Robin säger till Vera att aldrig lämna honom och att Vera hoppar från klippan, men sedan är det bara ungefär en halvtimme mellan att Vera är på stranden till hon pratar med Robin hemma hos honom). Jag har funderat mycket på i vilket tempus jag ska skriva: presens eller imperfekt? Ska jag kanske ha en del som en tillbakablick i imperfekt, och resten i nutid? Vad får det för konsekvenser, tillsammans med vilket perspektiv jag använder? Tillsist bestämde jag mig för att skriva i tempuset jag började i: imperfekt. Stycket när man får reda på vad som har hänt i Veras liv (sidan 3 och 4) är en del som jag har ändrat mycket i. Det är för att det har varit svårt att få ihop det så att man förstår vad som är i Veras minnen, och vad som händer ”just nu” eftersom att allt är berättat i dåtid. Därför har jag använt enkelt imperfekt när saker händer just då, och ”hade blivit/varit...” när det är minnen. Man förstår att det byts perspektiv genom ordval och styckeindelning, och också genom att jag har använt ”***” när det är längre hopp i tiden. Jag har  även bundit ihop slutet med början genom att Robin säger ungefär samma sak då: ”Lämna mig inte”, och Vera svarar ”Jag lovar”. Detta ger en sorts cirkeldisposition. 

Jag har valt att berätta ur första person. Jag gjorde det eftersom det var Veras historia och inre konflikt jag ville skriva om. Konsekvensen är att jag inte kan gå in i Robins, Lucas, styvpappans eller någon annans tankar, utan jag måste hålla mig till Veras tankar och känslor. Däremot kan jag visa vad de andra personerna känner genom vad de säger och deras handlingar. 

I novellen ”Återföreningen” har författaren skrivit i första person. Av de noveller som vi har läst på lektionerna, så är det den enda som är skriven i det perspektivet, så det är en likhet mellan mig och den författaren. I min novell skriver jag mycket om vad Vera känner och tänker nästan hela tiden, men i ”Återföreningen” skriver författaren nästan bara om Charlies tankar och känslor i början när han är glad över att han ska få träffa sin pappa igen. När hans pappa börjar uppträda otrevligt mot restaurangpersonalen så beskrivs Charlies tankar mindre och mindre. Istället får vi föreställa oss hur han känner sig när hans pappa beter sig som han gör. Man förstår att Charlie kanske känner sig besvärad och generad, trots att författaren varken gestaltar eller beskriver det. I slutet förstår man att Charlie inte vill umgås med sin pappa längre, eftersom han verkar vilja gå till tåget så snabbt som möjligt. Alltså förstår man vad som händer och hur huvudpersonen känner sig trots att författaren mest bara skriver i dialoger. Precis som i min novell har man bara tillgång till en persons tankar i ”Återföreningen” och det gör att man inte vet vad Charlies pappa tänker, vilket hade varit intressant. Men samtidigt är det spännande och roligt om man får använda sin fantasi och själv fundera ut vad som händer och varför personer gör som de gör. I min novell förklarar jag det mesta: man förstår varför Veras pappa slår Vera, varför hon reagerar som hon gör i många situationer och så vidare. Men i ”Återföreningen” vet man att Charlie och hans pappa aldrig kommer att träffas igen, eftersom det i början står ”sista gången jag såg min far var...”, och av det kan man läsa ut att Charlie inte ville träffa sin pappa igen, och att hans pappa inte tog tag i att träffa Charlie igen heller. I min novell kan man använda sin fantasi i slutet istället, och fundera ut vad som kommer att hända sedan.

I novellen ”Armbandet” har författaren skrivit i tredje person, och på det sättet kunnat beskriva vad både kvinnan och mannen tänker och dessutom beskriva miljön mer ur författarsynpunkt. Det här är ett bra alternativ om man vill att läsaren ska förstå vissa detaljer som kanske inte kommer fram så bra om man bara har ett perspektiv. Till exempel blir det tydligare för läsaren att mannen i novellen har gett kvinnan ex-fruns armband, men hade man inte fått läsa om mannens tankar hade det blivit otydligare och kanske mindre spännande. Nu vet läsaren att kvinnan har på sig ett avlagt armband, men hon vet inte det, och det gör att man undrar när hon kommer få reda på det och hur hon kommer att reagera. Jag funderade på om jag skulle skriva min novell i tredje person och inte skriva ut huvudpersonernas namn, som i ”Armbandet”. Men sedan tyckte jag att det passade ganska bra med ett jag-perspektiv i min novell, eftersom ingen annans tankar var mer relevanta än Veras. Det hade dock varit intressant att skriva ur Lucas, Patriks, lillasysterns eller kanske någon grannes perspektiv, men då hade jag nog behövt mer utrymme än fyra sidor. Men i den här novellen valde jag att fokusera på Veras känslor.

Den första ledtråden till konflikten kommer i form av en plantering redan i första stycket, när huvudpersonens kompis, Robin, säger att ”Lämna mig aldrig!”, och Vera lovar att hon inte ska det. Man förstår inte vilka de är som pratar, men man inser att flickan ljuger eller känner sig besvärad av frågan. Man kan förutse att hon kommer att lämna honom. Precis efteråt, när Vera springer i skogen och hoppar ner för klippan, förstår man att hon har en tillräckligt jobbig tillvaro för att hon vill ta livet av sig. Man förstår att någon eller några personer säger elaka saker till henne. När Lucas skjutsar hem Vera och hon kommer in i huset och hennes styvpappa slår henne, inser man att hennes styvpappa inte behandlar henne bra. Man förstår dock inte problemet fullt ut förrän hon berättar för Lucas vad som har hänt, men jag har inte skrivit det som en dialog utan som en inre monolog och lite tillbakablickar. Så konflikten kommer fram på olika sätt, dels genom inre monolog och tillbakablickar, men också genom dialog och handling. Den yttre konflikten kommer alltså fram när Veras pappa slår henne, men också när Lucas kramar henne. Beröringar är för Vera både en yttre och inre konflikt, eftersom det är inne i Veras huvud som konflikten börjar, att hon är ovan och rädd för beröringar från andra personer. Men det är utåt som konflikten visar sig mest, eftersom hon rycker till och spänner sig när någon rör vid henne. En annan del av Veras inre konflikt är att trots att hennes styvpappa (och mamma) beter sig så illa mot Vera och hennes lillasyster, vill hon ändå inte åka till polisen och prata om det. Det är mestadels för att hon skäms över familjens situation, men också för att hon inte vill anmäla sin egen familj.

”Jag darrade från topp till tå. Det var inte värt det, det var det verkligen inte. Jag kände slagen och sparkarna mot min rygg, mitt ansikte, min mage, mina armar... Vartenda blåmärke jag någonsin fått.” 

Detta är en del jag gillar. Jag ville att man skulle förstå Veras smärta och uppgivenhet, att man skulle förstå varför hon hoppade. I och med att jag skrev att hon känner slagen och sparkarna och vartenda blåmärke, ville jag att läsaren skulle förstå att hon blivit misshandlad på ett eller annat sätt, vilket på det sättet visar mot vad konflikten är. Att hon upprepar att det inte var värt det kan förtydliga allvaret i de andra orden i den här delen. Och att hon darrade visar att hon känner sig svag och kraftlös. 

”Tillsist kom vi fram till det vita tvåvåningshuset inne i stan där jag bodde. Huset som det hade hänt tillräckligt hemska saker i för att få mig att vilja hoppa från en klippa. Jag rös.” 

Det här är en del som jag tycker att jag har fått till ganska bra. För det första gillar jag hur jag formulerade det: ”huset som det hade hänt tillräckligt hemska saker i för att få mig att vilja hoppa från en klippa”. Det ger en bra gestaltning till ”sluta leva” eller ”begå självmord”. För det andra är det här en ledtråd till konflikten, för man förstår man att hon har familjeproblem. Jag ville att man skulle få en känsla av att det var ett vitt tvåvåningshus i stan, förmodligen ganska fint, men att det hände hemska saker på insidan.

Några andra meningar jag tycker är särskilt träffande är de allra sista.

”’Jag älskar dig’, mumlade Robin och la sitt huvud mot mitt ljusbruna, lockiga hår. ’Lova att aldrig försvinna från mig.’ ’Jag lovar’, sa jag och kramade honom hårdare.” 

Den här delen tycker jag är träffande eftersom att det är ungefär samma meningar som i början, bara att nu är stämningen så annorlunda, Vera känner sig inte besvärad när hon lovar att inte försvinna från honom. Jag ville ha med detta i slutet för att visa hur mycket som förändrades i och med hennes möte med Lucas. Jag ville att läsaren skulle förstå hur mycket Lucas har förändrat henne, och det får jag fram genom att hon nu kramar Robin frivilligt, utan att känna obehag inför kroppskontakten. Jag ville att läsaren skulle känna igen de sista orden, för att känna att slutet hänger ihop med början och för att visa hur mycket som hade förändrats på bara några dagar.

Jag följer inte riktigt alla språkliga regler. I novellen har jag skrivit som Vera tänker, och jag skriver det som folk har sagt /säger till henne. Därför blir det en del ofullständiga meningar (till exempel när Lucas säger ”Vägbeskrivning?”) och mindre formella ord och uttryck, som svordomar och ”ju” (som man inte bör använda i till exempel nyhetsartiklar), helt enkelt eftersom man inte alltid har fullständiga meningar.. Det är mest Veras styvpappa Patrik som svär, och det finns ett antal anonyma kommentarer i början med svordomar också. Jag har valt att lägga in svordomar dels för att stärka karaktärernas trovärdighet (eftersom många människor svär mycket), och dels för att visa hur de är som personer. I ett reportage används svordomar bara om den intervjuade säger det eller för att det har en mening, men i en novell kan det visa hur personer är, och då kan man ha det inte bara i dialog utan också i inre monolog. I novellen skriver jag i jag-perspektiv, och det gjorde vi inte i reportaget eftersom att i reportagen ska man ha egna reflektioner men jaget ska inte märkas av. 

Här är ett exempel på en mening som slutar mitt i: ”’Ja, om det inte är till några problem så...’, sa jag.” Så har jag skrivit eftersom att det är ibland är så man pratar: man bara slutar mitt i en mening. Jag har också med ett avsiktligt fel i och med att Lucas säger ”ta självmord”. Det är för att många gör det misstaget, och jag tänkte att det kanske kunde öka trovärdigheten en aning. Dessutom gör det att man förstår att Vera är ganska duktig på språk, och ganska noggrann också. Sedan har jag med ganska många ”eh” och ”ehm”, för att visa när de är osäkra och tvekar på vad de ska säga. Jag har också skrivit ”Jahapp”, som är mer talspråk. Samtidigt ska man inte skriva exakt så som man tänker, eftersom att ens tankar kan vara virriga, upprepande och byta spår mitt i en tanke. I ”the Catcher in the Rye”, som vi läser på engelskan, kan jag tycka att det blir lite för tjatigt när han tänker, även om det är så det är i verkligheten.

Jag har vänt på ett Pages-dokument och gjort två spalter. Det gör så att det ser ut som i en bok ungefär, eftersom att en bok oftast inte är på en A4-sida (om det inte är med bilder och stor, lättläst text). Det blir lättare att läsa när dokumentet ligger på sidan och det är två spalter, eftersom det blir mer luft, men också för att det är det vi är vana vid. Om man har en bok i A4-format med få sidor och inte så mycket luft, och en bok i A5-storlek med mer luft och fler sidor, så skulle jag definitivt välja den mindre boken med fler sidor. Det är för att då tappar man inte bort sig så lätt, det känns som att man kommer framåt snabbare i boken, och dessutom blir det inte så tröttsamt att läsa om man vänder sida ganska ofta. 

Jag valde Times New Roman, eftersom att det är ett behagligt typsnitt att läsa i. Helvetica blir stelt, och det skulle vara jättejobbigt att läsa i en skrivstils-liknande stil. Så typsnittet får inte vara för snirkligt och ihophängande, men inte för stelt och tråkigt heller. Times New Roman är ett bra typsnitt eftersom att bokstäverna har små ”fötter”, så att de ”hänger ihop”. Först hade jag storlek 12, men jag tyckte att 12 såg lite för stort ut, så jag valde 11 istället. Jag tänkte inte särskilt mycket på marginalerna eller radavståndet, eftersom att jag tyckte att det såg bra ut som det var när jag la in texten i dokumentet. Om det är för kort radavstånd blir det dock svårt att läsa (särskilt om stilen är liten), eftersom att det känns som att bokstäverna flyter ihop.

Jag har ändrat mycket i dispositionen i min novell. I början tänkte jag att Vera skulle hoppa från en klippa, vakna upp hos Lucas, vara där hela dagen och prata, och att hon först på kvällen skulle åka hem och träffa styvpappan. Sedan skulle hon åka till sin killkompis och prata med honom efter konfrontationen med Patrik. Om jag hade gjort såhär, så hade man fått reda på konflikten genom en inre monolog innan Vera och hennes styvpappa träffades igen och Lucas försvarade henne. Då tyckte jag dock att det hände mycket i början och slutet, men att det var lite för händelselöst i mitten. Visserligen hände det saker genom att hon berättade om sitt liv och så vidare, men jag tänkte att det kanske var bättre att göra tvärtom: visa konflikten genom handling och att hon sedan pratade om den. Så det var så det fick bli. 

I inledningen hade jag tänkt skriva att det var Robin som Vera pratade med, men i responsen påpekades det att det bidrog till spänningen att inte veta vilka det var som pratade med varandra. Det gjorde en hel del av berättelsen, tyckte hon. ”Vilka var det som pratade och varför sa de som de sa? Och ännu viktigare, varför betedde sig karaktärerna som de gjorde? Var det Robin, Lucas eller Patrik som ’jaget’ pratade med?” En annan detalj jag ändrade var att i responsen undrade hon vad som hände mellan Lucas och Vera sedan, så jag lade till följande del:

”’Om du vill... ehm... så kanske vi kan ta en fika sen?’

Lucas tittade ner i sanden, och verkade lätt generad. 

’Ja, gärna’, svarade jag, samtidigt som jag kände någonting fladdra till i min mage. Mina mungipor gled upp mot öronen, och när Lucas tittade upp på mig igen log han också.”

Det var för att göra det tydligare att de kommer att träffas igen, kanske många fler gånger... Läsaren får dock fantisera ut själv vad som kanske kommer hända. Men det kändes som en viktig del att lägga till.